Sen for jag hem

Repet lossnar. De faller. En klyka i martallen håller Jana kvar och hennes arm rycks ur led. Hon hänger ovanför Aftastupet och hör sin tvillingbror skrika.
Kunde du inte vänta med att dö tills efter jul, frågar hon Bror innan ambulansen kommer. Att dö på julen är verkligen värdelöst. Kunde du inte ha tänkt på Angelika?
Brors flickvän Angelika förstår inte. Han hade ju kommit hem till Smalånger igen. Vad skulle han upp på berget och göra? Om hon inte åkt och jobbat åt hemtjänsten hade han fortfarande levt.
Om det inte varit för mig hade han också levt, tänker Jana. Men hon hade reagerat på instinkt. Han skulle räddas, så som hon räddat honom så många gånger förr. Från alkohol, överdoser och inte minst från Pastor Silas och Gemenskapen uppe i moderns hemby … Men den här gången gick hon bet. Aftaberget, där de som små trotsat döden så många gånger, vann en gång för alla.
Hur blir det nu, undrar Jana. Om jag inte kan leva utan att vara tvilling? Ska jag klättra upp igen och kasta mig utför? frågar hon sin bror. För hon fortsätter att prata med honom om det mesta. Och ofta får hon svar.
Kanske är det striden om var Bror ska begravas som tvingar Jana att fortsätta kämpa? Pastor Silas uppe i moderns hemby hävdar nämligen bestämt att det är där Bror hör hemma.
Samtidigt förbereder sig Jana för att åka ner till Stockholm. Hennes konst – alla de lerfigurer som hon kallar Fyllebataljonen – ska ställas ut på ett galleri där. Nu öppnar sig nya möjligheter. Kanske chansen till ett värdigt liv? Kanske kärlek? Men i allt det nya finns också något annat. Minnen från Janas nästan vuxna liv. Minnen lika mörka som de från barndomen …