Kosta glasbruk, 1745. När far meddelar fjortonårige Johan att han, precis som brodern Nils, fått tjänst som skörgosse på bruket, tänker Johan stolt att han äntligen kan bidra till familjens uppehälle och komma hem insvept i den sällsamma, brända vedlukten om kvällarna.

Men på Johans första arbetsdag smiter Nils i förväg. Johan väntar villrådig utanför hyttdörren innan han tar mod till sig och stiger in i mörkret, från kylan som hunnit krafsa sig in under kläderna till en torr intensiv hetta som nästan tar andan ur honom. Att se ljuset ur ugnarnas öppningar är som att titta rakt in i solnedgången.

Men från den lyckliga stunden tycks allt gå fel. Han blir utskälld för sen ankomst. Ingen talar om för honom hur han ska göra och han får den ena örfilen efter den andra. Men vedermödorna till trots har Johan funnit sin plats på jorden. Kanske kommer han själv en dag kunna bli glasblåsare?

När så den karismatiske mäster Gottfried anländer tänds hoppet. Han tycks ha ett gott öga till Johan. Och så är där ju den mörkögda, vackra men oåtkomliga dottern Elisabeth som gör Johan alldeles knäsvag. Men varför vägrar hon att ens möta hans blick?

För den kunskapstörstande Elisabeth är livet på Kosta som ett fängelse. Som äldsta dotter förväntas hon hjälpa sin mor med den ständigt växande syskonskaran i väntan på att bli gift. Men en dag möter hon brukets unge bokhållare, på exkursion i en vacker hage …

För den slagfärdiga, driftiga men fattiga torparflickan Hedvig betyder kampen för att få tillbaka gästgiveriet Kulla i familjens ägo allt. Men sedan hon som barn såg Johan bada i sjön och på skoj pepprade honom med stickande vassa kottar har hon känt sig dragen till honom. Och trots att han sägs gå friarstråt hos mäster Gottfrieds vackra dotter slår förälskelsen till inom Hedvig med full kraft …