Historierna om Systerklockorna, Hekneväven och de båda systrarna Gunhild och Halfrid som levde i Butangen på 1600-talet har fängslat Astrid ända sedan hon var barn. Nu är hon snart sjutton år fyllda och hon tycker sig fortfarande se spår av systrarna men när hon ställer frågor om gamla tider möts hon bara av mummel.  Hennes mor, som sköter Butangens mejeri och affär, har alltid bråttom. Likaså hennes far, som har fullt upp med att planera bygdens nya väg. Och inte ens prästen, Kai Schweigaard, har berättat allt han vet. Alltså tänker hon passa på när alla andra är på gudstjänsten för att titta på Gunhild, den enda av de två systerklockorna som är kvar i Norge. Den andra, Halfrid, hänger sedan länge i Dresden, i Tyskland.

Rostiga krokar, fransigt klockrep, matt brons. En vindpust rör upp snön i klockstapeln och på en tvärbjälke upptäcker Astrid något blankt. En ring. Hon håller upp den i ljuset och får syn på insidan: 1881, Evigt din. Kai. Vad menas med det, Kai har väl aldrig varit gift?

Prästen Kai Schweigaard, som bär på många minnen och hemligheter, låter fingrarna löpa över skrivmaskinen. Han har ett brev att besvara. Ett med frimärken från Deutsches Reich försett med stämplar och anklagelser om kontraktsbrott. Avsändaren kräver att få göra en ny sökning efter kyrkklockan i Lösnesvattnet. Tyskarna vet inte att den sedan 1918 befinner sig i klockstapeln. Tonen i brevet oroar, särskilt raderna om vävnaden som sägs ha försvunnit från kyrkan.
I Butangens gamla stavkyrka i Dresden får kyrkvärden Emmerich besök av sex män, två i kostym och fyra i svarta uniformer. ”Stäng kyrkan!” beordrar de. Snart inser Emmerich att kyrkan tagits över av ett nytt forskningsinstitut som ska vårda landets kulturarv.

Och en dag är ett frågvist tyskt par på besök i Buvangen. Och sedan kommer kriget …