Ett par fönster står öppna mot sommarkvällen som ännu är varm. De nymanglade dukarna doftar ljuvligt. Försiktigt stryker Bricken med handen över den svala, blanka linneytan.

–Ja, då kommer väl allihop nu då, ungarna dina, säger väninnan Agnes, som hjälper till att ställa i ordning i kapellet inför Brickens femtioårskalas.

–Ja, de gör väl det, säger Bricken, och tänker samtidigt att det känns konstigt att det är hon som ska firas. Tänk att hon levt i ett halvt århundrade!

När dukarna ligger rätt på borden, med drällens och damastens mönster rakt och fint, och vaserna är fyllda med blåklint, prästkragar och klöverblommor, blir de båda kvinnorna stående en stund och betraktar allt det vackra.

När Bricken en stund senare är på hemväg kommer minstingen Edvin, som är sju, springande. Han har lekt kurragömma med grannpojkarna i brädgården. Nu får barnen vänta ända till tolv års ålder med att börja arbeta, och jobbet är inte lika drygt längre. Bolaget har byggt högbanor som ska skona plankbärarnas kroppar.

Samtidigt slits andra kroppar sönder ute i Europa, för året är 1918 och det skoningslösa kriget har pågått i snart fyra år. Bricken hör och läser om allt elände ute i världen. Allt detta dödande, som aldrig tycks ta slut.

Men när alla hennes nära och kära samlas för att fira hennes stora dag får tankarna på kriget läggas åt sidan för en stund. Nu är det kalas! Närvarande i Brickens tankar är som alltid även de människor hon mist men aldrig glömt. Föräldrarna, förstås, och storebror Mårten som bara blev fyra. Hennes lille Marvin, som dog vid födseln, och Mats som drunknade samtidigt som maken Natan. Väninnan Sirkka, som lungsoten tog. Och den älskade katten Gullenos, inte att förglömma!

På senare år har Bricken levt lycklig med Isidor. Det var Bricken som friade, när hon insåg att Isidor inte skulle kunna överleva en vinter som skogshuggare. Fem fina år fick de tillsammans innan Isidor gick bort.

Nu är det dags för Bricken att lämna över sin bostad till äldste sonen Nikanor och hans barnrika familj. Själv flyttar hon in i ett rum och kök tillsammans med Elvira, Isak och minstingen Edvin. Det ser ut att ordna sig bra för dem alla – men så närmar sig spanska sjukan med stormsteg …

Som ett träd i skogen är Vibeke Olssons sjätte roman om Bricken. De tidigare heter Sågverksungen, Bricken på Svartvik, Sågspån och eld, Amerikauret och Glödens färger. Tillsammans utgör de ett stycke genuin kvinno- och arbetarhistoria, präglad av stor värme och magnifik inlevelse.