Sörjen som blev

I en finsk liten by blir ett ungt par vansinnigt förälskade och köper ett litet torp. Med bastu såklart. Det heliga rummet där barn föds, lik görs i ordning för graven, prata ostört och där man kan söka skydd för ryssvintern. Bastun är där livet hander. Där föds också Annas pappa Timo Takanen 1938.
Familjen är lycklig, men så invaderar ryssarna och pappa Väinö skjuts i hjärtat vid fronten. Kvar är mamma Saara med två söner. Timo har svår lunginflammation och hon har inte pengar till medicin. Ingen riktig mor skickar bort sina barn. Inte ens i krig. Det är vad ryssen vill, att finländaren ska lämna bort sina barn, tänker Saara. Men hon har inget val. Timo skickas till Sverige som fyraåring.
Han blir frisk och hamnar hos en barnlöst par utanför Falkenberg. Språket förstår han inte, men har blivit lovad att återvända till sin mamma när kriget är slut. Så blir det inte.
Han känner sig ovälkommen i samma hus som också välkomnat honom mer än något annat. När han som 17-åring åker till Finland för första gången pratar han och mamman inte längre samma språk, utan får sitta med ordböcker. Hon har en ny man som är full och aggressiv. Efter det bestämmer sig Timo för att aldrig åka tillbaka till Finland. Han är en gökunge hemma och en gökunge borta.
Så träffar han kärleken och dottern Anna föds. När Anna försöker nysta i sin pappas såriga historia förblir han tyst. Efter mycket tjat reser de till Finland och hon får en helt ny syn på sin pappa och inser att krig är ett trauma som aldrig lämnar en. Vare sig man är krigsbarn eller barn till ett krigsbarn …