”På främre raden av trästolar med flätad sits sitter de tre syskonen bredvid varandra. Svartklädda, med varsin blekrosa ros i händerna, omgivna av kapellets gula väggar. Här finns ingenstans att fly. Klockstapeln ringer in begravningen medan syskonen stirrar på den ljusa björkkistan med nollställda stenansikten. Kanske tänker de på brevet som en av dem har i fickan. Kanske är de så överfulla av känslor att de tvingats stänga av för att klara sig igenom den närmaste timmen utan att spåra ur och börja skrika på varandra.”

Hur kunde det bli så här? Genom alla år har familjen firat jular och födelsedagar tillsammans hemma i föräldrarnas villa i Hässelby. Men om man bara skrapar lite på ytan, är det tydligt att det finns en hel del ömma tår och hemligheter i familjen.

Efter pappans död samlas de tre syskonen Ulrika, Andrea och Rasmus i barndomshemmet. Det är mamma Lottens födelsedag och mellansystern Andrea har i vanlig ordning bakat en tårta. Sent kvällen innan gjorde hon även två små mopsar i marsipan, som kronan på verket. Tessan och Tobbe, mammas ögonstenar. Men var är tårtfatet med rosor på? För Andrea är det lika värdefullt som en dyrbar släktklenod, men det visar sig att mamma och Ullis har lämnat det till Myrorna, tillsammans med en massa gammalt skräp. Varför frågade de inte om hon ville ha det?

Andrea förstår ingenting. Hon som gör allt för familjen, men är det någon som tackar henne för det? Hon kämpar för att komma in i den närhet som mamma och hennes storasyster Ullis alltid har haft. Som att de delar en hemlighet. Ulrika i sin tur ser en lillasyster som fått allt, varit pappans ögonsten och jämt får sin vilja igenom, men trots det aldrig verkar nöjd. Och hur har sladdisen Rasmus liv påverkats av att stå i skuggan av systrarnas kamp om uppmärksamhet och bekräftelse?