Singapore, februari 1942. ”Jag vill inte åka! Snälla Norah, tvinga mig inte att åka.” Men både Ena Murray, hennes syster Norah och deras respektive makar Ken och John vet att det här är sista chansen att fly. Kvinnor och barn skriker. Explosionerna dånar runt omkring dem medan de japanska stridsflygplanen viner förbi ovanför deras huvuden.

Mitt i all förtvivlan är Norah och John ändå glada att de redan lyckats skicka iväg sin lilla dotter Sally med hennes moster Barbara och kusinerna till Australien. Nu ska de bara se till att komma iväg själva med HMS Vyner Brooke.

”Snälla Ena, lyssna på din syster”, säger Ken. ”Ni måste ge er av, älskling. Jag åker tillbaka till dina föräldrar, jag lovar att ta hand om dem.” Ken vet att det bara är han som kan stanna i Singapore och ta hand om svärföräldrarna. De andra tre måste ta sig ombord nu. Det bekräftas när ytterligare en bomb exploderar och får alla att ducka.

Bakom dem står Singapore i lågor; framför dem i havet flyter brinnande vrak efter såväl stora som små båtar och skepp. Och Norah frågar sig om hon någonsin kommer att få se sin lilla dotter igen? Har Sallys fartyg klarat sig?

Vid ingången till en avspärrad del av kajen samlas passagerare med godkända resehandlingar. ”Betty, titta det är Nesta!” En liten, nätt kvinna tränger sig fram till en grupp sjuksystrar från australiska armén och de vinkas alla in genom avspärrningen.

Två dagar senare bombarderas HMS Vyner Brooke och sjunker. De som mot alla odds överlever, däribland Norah, Ena och sjuksköterskan Nesta, skickas till Indonesien och japanernas ökända fångläger som präglas av såväl utstuderad brutalitet som förnedring, svält och sjukdomar.
Tillsammans med hundratals andra kvinnor och många tillfångatagna barn tvingas de ta upp kampen för överlevnad. Och snart inser de att det enda som kan rädda dem är deras starka systerskap …