Bo sträcker sig efter glaset med nyponsoppa som hemtjänstpersonalen ställt på köksbordet, det är en av de få saker han fortfarande tycker om. Det är inte mycket annat som smakar. Inte ens de gräddbakelser sonen Hans envisas med att köpa och ställa in i kylen är goda. De smakar mögel. Bo är arg på kroppen som inte lyder längre, de tidigare så starka armarna som nu inte orkar någonting längre, de försvagade fingrarna som svullnat. Han kan inte ens öppna locket till den lilla burken där han förvarar sin hustru Fredrikas favoritsjal. Den som fortfarande bär hennes doft. Det enda han har kvar av henne efter att hon flyttat till ett demensboende i Östersund.

Men framför allt är han är arg på sonen som vill ta hans älskade hund Sixten ifrån honom. Sixten som alltid ligger bredvid honom i kökssoffan med huvudet på hans mage. Men Hans menar att Bo är för gammal och svag för att gå i skogen och att Sixten behöver längre promenader. Men det är väl inte upp till honom att bestämma var Sixten ska bo? Bara Bo vet vad Sixten vill och hur han vill bli klappad.

I tomrummet efter Fredrika börjar tankarna fara. Bo tänker tillbaka på sitt långa liv, hur det blev som det blev, han minns uppväxten med modern och gubben, arbetet på sågverket, kärleken till Fredrika, när de fick Hans. Han vill inte att det ska bli lika dåligt som det var mellan honom och hans far. Men ilskan växer dag för dag. Hans bestämmer allt numera, deras roller har blivit ombytta. Men bara han inte tar Sixten ifrån honom …