Socialsekreteraren slår sig ner i soffan och Monica serverar nybakad sockerkaka. Hon försöker att behålla lugnet och låta lite extra kärleksfull mot Magnus, kallar honom för älskling fastän hon aldrig brukar använda det ordet. Allt hänger på det här första mötet. Hemutredningen. Är de lämpliga som föräldrar? Är de tillräckligt stabila och friska? Det hugger till lite inombords. Hon har längtat efter ett barn i sju år medan det finns andra som blir gravida utan att ha haft minsta tanke på om de ens vill bli föräldrar. Monica och Magnus får hundratals papper att fylla i, men tre år senare sitter de på ett plan till Thailand och ska äntligen få hämta hem sin dotter.

Luften dallrar i hettan och luktar brända sopor. I ett av Bangkoks största slumområden ligger barnhemmet. Där inne, i ett rum som saknar riktiga fönster, står två små flickor i ett hörn och håller varandras händer. En av dem heter Peng, och är deras dotter. Monica försöker närma sig dem och börjar visa foton på deras faluröda hus, de har ju inget språk att kommunicera på än. Flickorna är avvaktande till en början men vips så busar de med varandra i hennes knä och hon har fullt upp med att se till att de inte ramlar ner på golvet. När det är dags att gå vill de aldrig släppa henne.

Bilden av hur Peng, eller Linn som de sedan länge har bestämt att hon ska heta, klamrar sig fast vid den andra flickan, Ning, lämnar Monica ingen ro. Likheten blir mer och mer tydlig och snart kommer det fram att de är tvillingar. Aldrig att Monica skulle separera de två systrarna. Hon måste få med sig både Peng och Ning härifrån, om det så är det sista hon gör ...