”Förbannade, jävla Robert som inte fattar någonting överhuvudtaget.” Cecilia kravlar sig ur sonen Caspers säng och slätar till överkastet så ingen ska se att hon legat där. Irritationen och ilskan över maken bubblar inom henne. Robert som är så cool och samlad och oberörd verkar strunta fullkomligt i att deras son ska flytta till USA. Hur är det möjligt? Ska det vara så här nu?

Häromkvällen satt hon och Casper i köket och spelade Alfapet medan Robert var ute i garaget och organiserade om allting efter att Casper burit ut sina lådor. Då fick hon frågan om hur det känns att hon och pappa nu ska ha hela huset för sig själva. ”Deppigt”, svarade hon och la ut det passande ordet TRASIG, som glädjande nog gav henne hela femton poäng.

”Vad ska jag göra när du är borta och jag inte har någon att spela Alfapet med längre?” frågar Cecilia. ”Vi kan spela LetterBraid”, svarar Casper. ”På telefonen.”

Cecilia och Robert har varit gifta i närmare trettio år och har, förutom sonen Casper, också dottern Victoria som bor ganska nära och väntar sitt första barn. Kvar i villan finns alltså bara Cecilia och Robert, ensamma i ett äktenskap som går på rutin. Plötsligt ser de varandra i ett nytt avslöjande ljus och upptäcker att de kanske inte gillar allt de ser.

Tänk då vilken tur Cecilia har som plötsligt inser att hon kan vara sig själv med en fullkomlig främling som hon inte ens behöver träffa. I det Alfapetliknande spelet Casper fått henne att ladda ner i mobilen har hon börjat chatta med en person som kallar sig Ingmar1980, allt medan Robert stänger in sig på toaletten på jobbet. Kanske för att undkomma sin enträgna assistent …