Max och Johan har pratat länge om att klättra upp på en gammal silo som står och rostar i Norrtäljes hamn. Det har alltid varit Max som varit den mest våghalsige av de två och självklart är det han som klättrar först nu. Johan fäster tveksamt karbinhaken i den pinne ovanför som ser minst rostig ut. Han vill inte att Max ska se hur han svettas. Det som skrämmer Johan mest är den starka impulsen att släppa taget och falla, komma bort från allt.

Däruppifrån hörs en bekymmerslös röst: ”Helt enormt, eller hur?” I det ögonblicket hatar Johan sin bäste vän. ”Fegar du ur, eller?”

Johan skriker nej samtidigt som det svindlar till. För att våga ta sig uppför de sista pinnarna tänker han på en lek de hade tillsammans. Han väser: ”Jag är en kämpande Uruk-hai.” Att låtsas vara hjärndöda varelser från Sagan om ringen gjorde det lättare och roligare att ta sig runt i skidspåret på gymnastiken i vintras. När Max hör det där om Uruk-hai ser han besvärad ut. Johan har märkt att något har förändrats, att hans bästa vän tycker att han är barnslig ibland. På något sätt lyckas han till slut häva sig över kanten medan yrseln bultar i huvudet. Så ser han att de inte är ensamma där uppe ...