”Du ser blek ut, Sophie. Behöver du lite vatten?”

Trettionioåriga Sophie nickar matt som svar på advokatens fråga. Hon är i chock. Hon har precis fått veta att huset där hon växt upp, Villa Havsbris, är hennes. Men hur är det möjligt? Mamma Mona, som precis gått bort, har ju sagt att hon sålt det gamla huset för flera år sedan.

De flesta – inklusive advokat Göte Sirlander – tycker att Sophie just har vunnit rena drömvinsten. Trehundra kvadratmeter bostadsyta, grön träfasad, två tornrum med tak som toppiga maränger … Och så havet alldeles intill!

Men Sophie är bekymrad. Hon bor i Berlin, där hon gjort strålande karriär inom reklambranschen. Hon är mycket nöjd med sitt liv som det är och vill inte stanna i Sverige längre än nödvändigt. Hon tänker sälja huset, som ligger i närheten av Ängelholm, och därefter återvända till Berlin.

Men att sälja ett nedgånget kurhotell är inte det lättaste, och hon får rådet att låta renovera det innan försäljning. Hon sätter in en annons om arbetskraft i lokaltidningen, och inom kort flyttar tre sinsemellan väldigt olika men arbetsvilliga personer in i Villa Havsbris. Alla tre är i behov av en paus i tillvaron, av helt olika skäl.

De tre – Martin, Isak  och Katja ­– är i olika åldrar, med väldigt skilda erfarenheter. Men allteftersom veckorna går och de lär känna varandra blir de inte bara ett fint arbetslag, utan också nära vänner. Och i takt med att huset förändras, så förändras också människorna i det. Så även Sophie.

I grannhuset bor Ella. En förtjusande gammal dam som i alla år skött den stora trädgården som omger villan. Ella är döv, men kan läsa på läppar. Utan att Sophies mor Mona förstod det, avslöjade hon i Ellas närhet för många år sedan den hemlighet som skulle ha följt henne i graven. Nu står Ella inför ett dilemma. Ska hon berätta vad hon vet för Sophie?