Sibirien. I den eroderade flodbanken fångar något intresset. Den rutinmässiga undersökningen tar vid. Med precision bänds fyndet ur sin leriga gravkammare. Därefter genomförs en pliktskyldig beskrivning av fyndplatsen. Kanske ett foto. Fyndet får ett nummer: E469. Och hamnar i Sankt Petersburg. Närmare bestämt i en låda tillsammans tiotusentals andra lämningar från stäppen.  

Först på 1990-talet återvänder den ryske forskaren och hans kollegor till arkiven. Med sig har de banbrytande teknik som innebär att de för första gången kan åldersbestämma lämningarna efter Mammuthus primgenius, på svenska känd som den ullhåriga mammuten.  

Med sin mankhöjd om fyra meter, matchvikt på sex ton och skruvade betar på tre meter har den blivit något av istidens galjonsfigur. En magnifik varelse stöpt i kylan som anses ha försvunnit när glaciärerna smälte undan för 10 000 år sedan.  

Problemet är bara att tanden E469 visar något annat. Något som får forskarlaget att tystna. Att klia sig i hårbottnarna. Nypa sig i armen och genomföra analysen på nytt. Samma resultat. Den är bara 4 000 år gammal och kommer från vår egen tidsperiod, holocen. Närmare bestämt från den tid då toppstenarna lades på pyramiderna. Fyndet sänder chockvågor genom akademin. Tandens ägare återfår i någon mening sin muskulatur. Unghanen blir en individ. En världskändis som döps till Lonely boy. Den sista mammuten.  

30 år senare fortsätter frågorna att gäcka, man kan rent av tala om ett krig mellan forskare i olika läger. Hur lyckades de ullhåriga mammutarna överleva sex årtusenden efter att de enligt gängse uppfattning utrotats? Och framför allt: Vem (eller vad) dödade Lonely boy?