Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, Emmy Abrahamson
  • Bygger på författarens egna sanna historia!
  • Om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.
  • Antal sidor 250 (E-bok)
  • Antal sidor 250 (Inbunden)
  • Art.nr 82461 (Inbunden)
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2016
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2016
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • ISBN 9789100156657
  • ISBN 9789100156640
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016
Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske, Emmy Abrahamson

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske

199 kr 169 kr
  • Bygger på författarens egna sanna historia!
  • Om att våga välja med hjärtat och se bortom yta, förväntningar och trasiga kläder.

Hon förälskar sig i en uteliggare

Julia lever ensam med sin katt i Wien och undervisar i engelska. En dag möter hon Ben på en parkbänk och blir förälskad. Enda problemet är att Ben är uteliggare och bor under en buske i parken. Men under det toviga håret och all smuts anar Julia en av de vackraste och roligaste män hon någonsin har träffat …

Svenska Julia har författardrömmar. Hon har flyttat till Wien och bor i samma hus som Nobelpristagaren Elfriede Jelinek. En dag kommer hon bli kompis med Elfriede, få en stor bokidé och sluta besvara enkäter som tidsfördriv. Till dess arbetar hon som engelsklärare på Berlitz och försöker lära ut användbara hälsningsfraser till underpresterande ungdomar och överambitiösa företagsledare. Fritiden spenderar hon med sin katt, tittar på dubbade serier på TV eller går på pinsamt misslyckade dejter.

Så får hon ett prestigefullt uppdrag, att undervisa direktören på Österrikes största bank i engelska. I väntan på att lektionen ska börja sätter hon sig på en parkbänk i närheten av banken. Det är då någon sätter sig bredvid henne.

Han är stor. Hans hår, kläder, skägg och framför allt mörkbruna ögon är stora. Naglarna är lortiga och det finns en omisskännlig doft runt honom. En uteliggare. Mot alla odds börjar de prata. Julia märker att hon skrattar som hon inte gjort på mycket länge … När hon går iväg mot sin lektion föreslår uteliggaren att de ska ses lördagen därpå, samma tid, på samma parkbänk.

Nästa lördag sitter hon där prick klockan sju. Klockan blir tio över. Kvart över. Ingen uteliggare. Har hon blivit desperat? Har det faktiskt gått så långt att hon sett fram emot en date med en uteliggare som dumpar henne ..?

När det gått tjugo minuter får hon syn på honom. Leende kommer han cyklande på en liten barncykel på väg mot henne, medan folk vänder sig om och stirrar på den skäggige och barfota jätten. Lika smutsig och skäggig som förra gången, men under det toviga håret och all smuts anar Julia en av de vackraste män hon någonsin har träffat …

Läs mer

Är den här boken något för mig?

  • Antal sidor 250 (E-bok)
  • Antal sidor 250 (Inbunden)
  • Art.nr 82461 (Inbunden)
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2016
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2016
  • Genre Svenska berättare
  • Genre Svenska berättare
  • ISBN 9789100156657
  • ISBN 9789100156640
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016

Provläs

”Jag älskar kuk!” säger kvinnan glatt.

Jag tittar ner i mina papper, gör en oläsbar liten anteckning, lägger kulspetspennan åt sidan och harklar mig.

”Det du vill säga … tror jag … eller hoppas jag … fast det är toppen för dig om du verkligen känner så … är nog att du älskar att laga mat. Cooking. Inte … cock.”

Det är dagens elfte lektion och jag är så trött att jag har börjat svamla. Dessutom måste jag hela tiden titta ner på mitt mintgröna informationskort för att påminna mig om vad eleven heter. Petra Petra Petra. Oroväckande nog lägger jag även märke till att jag har undervisat henne minst tre gånger tidigare. Trots det har jag inget minne av henne. Det är som om alla mina elever har förvandlats till en enda ansiktslös klump som aldrig kan skilja mellan Tuesday och Thursday och som envist vägrar att använda perfektum som tempusform. En klump som fortsätter att säga Please som svar på ett tack fast jag påmint om att man säger You’re welcome hundratjugo gånger. En klump som tror att språkinlär-ning är en process som kommer att ske av sig själv så länge man bara befinner sig i samma rum som en lärare. Med en hastig blick på klockan ser jag att det är tjugo minuter kvar tills lektionen är slut. Tjugo minuter oändlighet.

”Och … Petra, vilken sorts mat gillar du att laga?” frågar jag.

Det var aldrig min dröm, eller plan, att bli engelsklärare här i Österrike. Men efter fyra månaders arbetslöshet var annonsen om att Berlitz sökte lärare närapå för bra för att vara sann. Utbildningen var bara två veckor lång och så fort vi var klara med den kunde vi börja undervisa. Trots det fortsatte jag den första tiden att ständigt snegla mot dörren och vänta på att den hästsvansprydde mannen som lett träningen skulle komma inrusande och andfått utbrista: ”Det var bara ett skämt. Det är så klart att du inte får undervisa. Vi skojade bara”, innan jag kastades ut på gatan och eleven eskorterades till säkerhet. Det var på den tiden då jag även satt till sent på kvällarna och planerade morgondagens lektioner. Noggrant gjorde jag en läroplan och såg till att varje lektion var både varierande och underhållande. Jag tog kopior av intressanta artiklar, skrev ner frågor, tänkte ut harmlösa rollspel och lami-nerade foton som skulle leda till relevanta diskussionsämnen. Allt för att få mina elever att prata så mycket engelska som möjligt.

Nuförtiden har eleverna tur om jag ens sneglar på deras informationskort innan jag går in i rummet. Denna trots här-stammar från dagen då jag plötsligt insåg att jag undervisat betydligt längre än de planerade sex månaderna och – ännu värre – att jag var bra på det. Att jag var både tålmodig (vem skulle kunna tro att detta var huvudingrediensen för att vara en bra språklärare?) och skicklig på att få elever att prata engelska. Sedan jag slutat planera mina lektioner och de bli-vit ett mysterium både för mig och för mina elever har livet dessutom blivit en gnutta mera spännande.

”Åh, allt möjligt. Schnitzel, små korvar …”, säger Petra. ”Hela meningar”, uppmanar jag.

”Jag gillar att laga schnitzel och små korvar”, säger Petra lydigt.

Eftersom grundregeln för Berlitz språkinlärningsmetod går ut på att lära sig språket genom vardaglig konversation kan jag hålla igång en lektion så länge jag bara kommer på saker att tala om med mina elever. Mina hittills tre år som engelsklärare har gjort mig till expert i kallprat. En gång fick jag en elev att prata om låset han bytt på sin garagedörr i en kvart bara för att se om jag kunde.

”Och vad är din favoritdryck?” frågar jag.

Petra tänker efter.

”Kranvatten.”

”Hela meningar”, upprepar jag igen med ett ansträngt leende.

”Min favoritdryck är kranvatten”, säger Petra.

Jag fortsätter att le åt Petra eftersom jag faktiskt inte har en aning om vad jag ska säga till någon vars favoritdryck är kranvatten.

De sista femton minuterna gör vi ett korsord med matlagningsrelaterade ord. När klockan ringer suckar jag en liten låtsassuck och drar ner mungiporna för att visa hur ledsen jag är över att vi måste sluta. Vi skakar hand, så klart, och Petra försvinner hem för att förmodligen äta en middag bestående av schnitzel, små korvar och ett glas kranvatten.

I det pyttelilla lärarrummet trängs alla för att slippa ha nå-gon som helst kontakt med eleverna under den fem minuter långa rasten. På väggarna hänger Berlitzaffischer med multi-kulturella ansikten och meningar följda av utropstecken. De tre bokhyllorna är fulla av Berlitz egen tidning Passport och till synes helt orörda läroböcker i spanska, ryska och franska. Engelskböckerna däremot är så slitna att de flesta saknar ryg-gar eller är ihoptejpade.

Ingen av Berlitzlärarna är riktiga lärare. Mike är en arbets-lös skådespelare, Jason avslutar en doktorsavhandling om Schönberg, Claire arbetade tidigare inom marknadsföring, Randall är grafisk formgivare, Sarah är civilingenjör, Rebecca är fiolbyggare, Karen har en fil kand i media och kommunikation och jag själv drömmer fortfarande om att en dag bli författare. Den ende som är utbildad lärare är Ken och han är därför nästan lika hatad som Dagmar, administratören för vår Berlitzfilial på Mariahilferstrasse.

Ken stolpar in i lärarrummet.

”Oj, upptaget, upptaget”, muttrar han glatt och försöker tränga sig fram till fotokopieringsapparaten med en uppslagen grammatikbok. Alla ignorerar honom. Vid fönstret står Mike och Claire hoptryckta och försöker röka genom en centimeter-stor glipa.

”Nu har jag fyra lektioner i rad med en och samma grupp”, suckar Claire och stoppar tillbaka sin tändare i cigarettpaketet. ”Jag kommer att vara färdig först klockan åtta.”

”Bara lite kvar så måste du aldrig mer göra det här igen”, säger Randall eftersom Claire snart ska återvända till London för att ta en magisterexamen.

”Jag har snart min tolfte lektion”, säger jag och ett imponerat sus går genom rummet. Det finns bara tre samtalsämnen i lärarrummet: hur många lektioner vi måste undervisa under dagen, hur jobbiga våra elever är och hur mycket vi hatar Dagmar.

”Jag hade precis en AMS-grupp”, kontrar Mike med. Alla suckar i sympati. AMS är den österrikiska arbets-förmedlingen. För ett par år sedan fick Berlitz ett lukrativt kontrakt från staten att leverera engelsklektioner till alla arbetslösa som ansöker om det. Få saker är mer nedstämmande än att undervisa en AMS-grupp.

Dagens sista elev är ny. Hon är redan i rummet när jag kommer in och står och tittar ut på Mariahilferstrasse genom de smutsiga fönstren. Till min lättnad ser jag på informationskortet att hennes engelska har blivit klassificerad som nivå fem, alltså ”en hög nivå av kunnighet om det främmande språket”. Ju högre nivå en elev har, desto mindre måste jag anstränga mig.

”Hej, jag heter Julia”, säger jag och sträcker fram handen.

Den magra kvinnan sträcker fram sin hand som är förvånansvärt varm. Inom en kvart vet jag att hon heter Vera, ursprungligen kommer från Graz, att hon jobbar som PR-konsult för det österrikiska folkpartiet och är ensamstående med en åttaårig dotter. Tyvärr börjar Vera ställa frågor till mig.

”Varifrån kommer du?”

”Sverige”, säger jag utan att tänka mig för.

När en rynka omedelbart dyker upp mellan Veras ögon inser jag mitt misstag. Fast min engelska är både accent-och felfri så vill ingen höra att jag inte är från ett engelskspråkigt land. Till och med Berlitzadministratören Dagmar har diskret bett mig att inte nämna att jag kommer från Sverige för eleverna. Rebecca berättade en gång om när hon extraknäckte som servitris på en grillrestaurang i Cairns. Fast hon alltid kom ihåg allas beställning var hon tvungen att låtsas skriva ner det i sitt anteckningsblock eftersom hon märkte att kunderna blev nervösa om hon inte antecknade någonting. Lite så känner jag varje gång jag måste ljuga om min härkomst.

Swindon”, rättar jag mig. ”I England. Norra England.” Vera fortsätter att titta på mig.

”Ligger inte Swindon i södra England?” säger Vera. ”I närheten av Bristol? Jag var där på en kurs en gång.”

Jag känner hur mina kinder och hals hettar till.

”Det är ett annat Swindon”, säger jag snabbt. ”Ett mindre Swindon. Vi kallar det … mini-Swindon. Men, Vera, berätta vad du gillar att göra på helgerna. Vad är dina favoritsysslor?” Vera fortsätter att betrakta mig lite misstänksamt och jag tänker att jag verkligen borde följa Rebeccas råd och sluta ha så många lektioner per dag.

Tyvärr är Veras engelska nästan perfekt. Men vid slutet av lektionen säger hon in the end of the month istället för at the end of the month. Jag har äntligen en möjlighet att rätta henne och sluta känna mig som en oanvändbar rekvisita.

På vägen hem får jag plötsligt en idé till en berättelse. Den är så laddad och krypande att jag måste stanna upp och håret reser sig på mina armar. Berättelsen ska handla om en misslyckad författare som får ett jobb som vaktmästare på ett avlägset hotell. Han måste tillbringa hela vintern där med sin hustru och sitt lilla barn. Barnet kommer att vara en pojke. Eller en flicka. Nej, en pojke. Under vinterns gång blir författaren mer och mer från vettet på grund av isoleringen och de onda andar som ruvar i hotellet. Allt slutar i blod, kaos och död. Jag kan se berättelsen så klart och tydligt framför mig att det nästan är skrämmande. Snöblåsten som viner runt hotellet, de ödsliga korridorerna, hotellrummen där allting står stilla och författaren som sitter framför sin skrivmaskin. Vilken gripande och kuslig bok det kommer att bli! Jag springer nästan hem för att börja skriva och skrockar över hur otroligt det är att ingen har kommit på den här berättelsen före mig.

Passa-på-priser

MISSA INTE DINA PREMIEPRISER