Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson
  • "Lika bra som Aprilhäxan och Slumpvandring" Helena, redaktör Månadens Bok
  • "Det bästa Majgull skrivit" Maria, redaktör Månadens Bok
  • "Min absoluta favoritförfattare" Kersti, redaktör Månadens Bok
  • "Helt i klass med hennes bästa romaner och jag misstänker att den kommer bli Augustprisnominerad. Betyg:4" Gomorron Sverige
  • "Jag sträckläser, bokstavligen så." Sveriges Radio
  • "Styrkan och det djupt övertygande i ”Jag heter inte Miriam” beror inte minst på Majgull Axelssons sätt att berätta. Hon använder inga tillgjorda grepp. Hon litar på sitt språk och det drabbande i berättelsen." Helsingborgs Dagblad
  • "Utan tvekan vårens största läsupplevelse." Corren
Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson

Jag heter inte Miriam

169 kr
  • "Lika bra som Aprilhäxan och Slumpvandring" Helena, redaktör Månadens Bok
  • "Det bästa Majgull skrivit" Maria, redaktör Månadens Bok
  • "Min absoluta favoritförfattare" Kersti, redaktör Månadens Bok
  • "Helt i klass med hennes bästa romaner och jag misstänker att den kommer bli Augustprisnominerad. Betyg:4" Gomorron Sverige
  • "Jag sträckläser, bokstavligen så." Sveriges Radio
  • "Styrkan och det djupt övertygande i ”Jag heter inte Miriam” beror inte minst på Majgull Axelssons sätt att berätta. Hon använder inga tillgjorda grepp. Hon litar på sitt språk och det drabbande i berättelsen." Helsingborgs Dagblad
  • "Utan tvekan vårens största läsupplevelse." Corren

Majgull Axelsson är en av Sveriges mest älskade författare som vann våra hjärtan med Aprilhäxan, Slumpvandring och Långt borta från Nifelheim. Nu är hon tillbaka med en ny stor läsupplevelse i samma klass! I romanen Jag heter inte Miriam tar en romsk flicka en död judinnas identitet för att överleva i nazisternas förintelseläger. Hon räddas tillslut till Sverige av de vita bussarna och skapar ett perfekt liv – gift med en tandläkare i en vacker villa i Nässjö. Men minnena från lägren, och sanningen om vem hon egentligen är, hotar att rasera allt …

Himlen över Nässjo är klarblå och ingen vind viskar i Stadsparkens björkar den morgon då Miriam fyller åttiofem år. Hon vaknar sakta i huset vid Ingsbergssjön och förnimmer doften av trädgårdens vita syren. I mellanrummet mellan sömn och vaka ser hon bitar av sitt liv: Där är styvsonen Thomas som springer in i hennes famn på sina små knubbiga ben. Där går hon själv uppför altargången, mörkhårig och vacker i sin vita klänning, med Olof vid sin sida. Där sitter hon i den stora villan, i soffan från Carl Malmsten som Olof köpt åt dem eftersom han tjänar så bra som tandläkare ... när allt plötsligt förändras. Hennes rutiga kjol blir en randig fångklänning, parketten blir till rå cement och doften av syren blir en outhärdlig stank. I samma ögonblick skäller grannens schäferhund Kaiser och nu är Miriam verkligen tillbaka i kvinnolägret i Ravensbück. Hon hukar i sin cell när en Aufsherin, en kvinnlig vakt, höjer sin piska.

Så bryts minnet av tassande steg utanför sovrumsdörren. Thomas och hans dotter Camilla sjunger Med en enkel tulipan upp på bemärkelsedan och öppnar försiktigt dörren. Thomas sträcker fram ett litet paket, och Miriam ler mot sin son och sitt vuxna barnbarn. En sådan tur att de kom just nu, så hon slapp minnas. Hon drar snöret av paketet och blottar en ask med silkespapper. Inuti ligger ett stelt armband i silver. Det är brett och gjort i filigransteknik med tvinnade silvertrådar. Pappa, viskar en röst i Miriams huvud, men hon skakar undan den.

Istället är det Camilla som berättar att smycket är romskt, ett zigenararmband. När hon säger det kan Miriam inte längre hålla tillbaka minnena som åter väller över henne: Ljuden från pappas smedja, Anuscha som springer över gårdsplanen och försöker sparka sig fri från tyskarna. Nunnorna, lägret ... Som i en dimma ser hon Thomas vända armbandet ut och in och visa henne inskriptionen: Till Miriam på 85-årsdagen.

I samma ögonblick hör hon sig själv säga de förbjudna orden. De som hon inte sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige med de vita bussarna för mer än sextio år sedan. De som är sanningen mitt i den lögn som varit hennes liv: Jag heter inte Miriam.

En timme senare har hon samlat ihop sitt vita hår i en fläta och satt på sig en ljusblå sommarklänning. När Camilla ser henne komma ner för trappan glömmer hon sin oro över att Miriam kanske börjar bli dement. Farmodern är lika välvårdad och stilig som alltid, och Camilla kan bara önska att hon själv är lika snygg den dag hon fyller åttiofem. Förtroligt sticker hon sin arm under Miriams, och så går de ut på en promenad runt sjön innan födelsedagslunchen.

Solen värmer i ansiktet och tusenskönorna längs gångvägen ser ut att anstränga sig för att vara extra ljuvliga just idag. Men Miriam håller hårt i Camillas arm. Kaiser skäller igen. Hans tjocka husse i grannhuset verkar njuta av att judekärringen darrar varje gång hans schäfer tar ton. Det är bara det att Miriam inte är någon judinna. Och idag, tänker hon, är det dags att berätta sanningen för Camilla.

Hon börjar med det hon står ut med. Doktor Mengeles röda karameller och barnexperiment, och lillebror Didis stora hungerögon, klarar hon inte av att sätta ord på ännu. Istället berättar hon om tåget mellan Auschwitz och Ravensbrück.

Och plötsligt är hon där igen. Står inklämd mellan alla de andra kvinnokropparna i den smutsiga tågvagnen och känner på den hårda brödbiten i fickan. Hon är glad att hon sparat den, för nu har hon en chans att överleva resan.

Men tiden går och försvinner i ett oändligt dunkande och hungern börjar riva. Miriam, som ännu inte heter Miriam, sluter ögonen och pillar försiktigt bort en liten bit ur brödet. När hon för den mot munnen börjar någon plötsligt skrika. Tjuv! Den smutsiga zigenerskan har stulit mitt bröd! Det går som en våg genom den utmärglade kvinnohopen. En av kvinnorna sliter tag i hennes fångklänning, någon annan slår henne i ansiktet tills det svartnar framför ögonen. 

När hon vaknar har tåget stannat. Fångarna trängs mot öppningen där grått ljus silas in. De som dött av svält eller sjukdomar ligger kvar på golvet. Hon ställer sig upp på darrande ben och ser att fångklänningen är sönderriven. Skräcken väller upp inom henne, en sådan oaktsamhet kan bestraffas med döden. Desperat sliter hon åt sig en klänning från en av de döda och drar den över huvudet.

När hon börjar marschera mot kvinnolägret i Ravensbrück tittar hon ner och ser en gul trekant på sin klänningsärm. Från och med nu är hon judinna ...

Läs mer

Fler böcker av samma författare

Passa-på-priser

MISSA INTE DINA PREMIEPRISER