Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead
  • ”Jag har inte blivit så rörd och samtidigt så underhållen på många år.” Guardian
  • ”Mästerligt och djupt chockerande” The New York Times
  • ”En utmärkt , stark bok … en påminnelse om hur slaveriets smärta sprider sig över generationerna, och inte bara visar sig på uppenbara sätt, utan även påverkar våra hjärtan och sinnen.” Barack Obama
  • ”Vid sällsynta tillfällen dyker det upp en bok som går igenom märg och ben, som flyttar in i en och stannar där för alltid. En sådan bok är Den underjordiska järnvägen.” Oprah Winfrey
  • Boken har belönats med det prestigefyllda Pulitzerpriset, The Carnegie Medal for Fiction samt legat etta på New York Times bästsäljarlista.
  • Antal sidor 316 (Inbunden)
  • Art.nr 26831 (Inbunden)
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2017
  • Genre Utländska berättare
  • ISBN 9789100171100
  • Originaltitel The Underground Railroad
  • Utg.år 2017
  • Översättare Niclas Nilsson
Den underjordiska järnvägen, Colson Whitehead

Den underjordiska järnvägen

259 kr
  • ”Jag har inte blivit så rörd och samtidigt så underhållen på många år.” Guardian
  • ”Mästerligt och djupt chockerande” The New York Times
  • ”En utmärkt , stark bok … en påminnelse om hur slaveriets smärta sprider sig över generationerna, och inte bara visar sig på uppenbara sätt, utan även påverkar våra hjärtan och sinnen.” Barack Obama
  • ”Vid sällsynta tillfällen dyker det upp en bok som går igenom märg och ben, som flyttar in i en och stannar där för alltid. En sådan bok är Den underjordiska järnvägen.” Oprah Winfrey
  • Boken har belönats med det prestigefyllda Pulitzerpriset, The Carnegie Medal for Fiction samt legat etta på New York Times bästsäljarlista.

Årtiondets snackis – ett drabbande mänskligt drama

Veckan efter valet av Trump, när hela världen liksom höll andan, tilldelades Den underjordiska järnvägen det prestigefulla National Book Award. Det här är en gastkramande berättelse om en ung kvinnas kamp för överlevnad och frihet, som både skildrar slaveriets blodiga och grymma historia och sätter fingret på punkter som är ömma än idag. Följ med på en omtumlande underjordisk resa på flykt från lynchmobbar, nattryttare och slavjägare …

Det är 1850-tal i den amerikanska södern. Bomullsfälten ligger vidsträckta och vita i den gassande solen. Det är goda tider för bröderna Randalls plantage, men slavarna som sliter där år ut och år in är fråntagna allt mänskligt värde. För att statuera exempel och hålla maktordningen i balans är misshandel, tortyr och mord återkommande inslag i vardagen. Att rymma eller inte kunna uppvisa papper utanför plantagen straffas med döden, ofta en makabert utdragen och plågsam sådan.

Men det finns de som vägrar acceptera terrorn, och inte bryr sig om konsekvenserna. När slavflickan Cora är 11 år gammal rymmer hennes mamma från plantagen och lämnar allt bakom sig, även sin dotter. Coras värld rasar samman när hon blir tvungen att klara sig på egen hand.

Men en kväll förändras allt. Det är fest med lekar och dans och den lille pojken Chester drar med sig Cora och vill att hon ska hjälpa honom att anordna kapplöpningar. Efteråt ger sig alla iväg för att äta. Alla utom den nye slaven Caesar som dröjer sig kvar. De känner inte varandra men han tar henne om armen och viskar: Jag ger mig av snart, och jag vill ha dig med. Som lyckobringare.

En stund senare dyker bröderna Randall upp på festen och stämningen blir omedelbart spänd. Plötsligt ger sig slavägarna på lille Chester och Cora kastar sig fram för att skydda honom. Det tar flera dagar för henne att återhämta sig från misshandeln hon får utstå, men när skadorna börjar läka bestämmer hon sig. En natt utan månljus ger de sig av, Cora och Caesar, mot den första stationen på slavarnas underjordiska järnväg. Det de inte vet då är att de inte alls har det försprång som de räknat med. Slavjägaren Ridgeway, som fortfarande är på jakt efter Coras mamma sedan hon försvann, är dem hack i häl, och tänker göra allt i sin makt för att inte dottern också ska komma undan …

Deras första anhalt blir South Carolina, precis på andra sidan delstatsgränsen. De är fortfarande kvar i södern och har en lång väg kvar att färdas mot de fria staterna. Fortfarande verkar lynchmobbar och slavjägare vänta runt varje hörn. Det blir en lång och vindlande resa där de överallt konfronteras med mer eller mindre samma brutala våld och samma fördomar. Men Coras resa lär henne också en hel del om världen, och efter ett instängt liv på plantagen upptäcker hon också mer om sig själv.

I verkligheten var det som kallades den underjordiska järnvägen ett nätverk av personer som kallades ”konduktörer” som hjälpte slavar att fly norrut. Gömställen kallades ”stationer” och de som tog in människor i sina hem gick under namnet ”stinsar”. Det sägs att ungefär 100 000 personer flydde och räddades via järnvägen, som var mest aktiv mellan 1850 och 1860. Colson Whitehead har berättat att han som liten alltid såg framför sig en riktig järnväg, och hur besviken han blev när han förstod att den ”underjordiska järnvägen” var en metafor. Här har järnvägen antagit bokstavlig form, mil efter mil, och den läsare som åker med är garanterad ett hjärtekrossande och rasande spännande äventyr.

Läs mer

Är den här boken något för mig?

  • Antal sidor 316 (Inbunden)
  • Art.nr 26831 (Inbunden)
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2017
  • Genre Utländska berättare
  • ISBN 9789100171100
  • Originaltitel The Underground Railroad
  • Utg.år 2017
  • Översättare Niclas Nilsson

Smakprov ur boken!

När slavflickan Cora var 11 år gammal rymde hennes mamma från plantagen och lämnade allt bakom sig, även sin dotter. I flera år har Cora varit ensam, ända tills den nya slaven Caesar kommer till plantagen. Han har inte tänkt bli kvar där särskilt länge, och han har en plan för hur de ska ta sig därifrån. En natt utan månljus ger de sig av mot den första stationen på slavarnas underjordiska järnväg ...

Ljuden från samhället väckte henne. Hon kunde bara

föreställa sig hur det såg ut, människorna som uträttade sina

ärenden, de livliga butikerna, vagnarna och kärrorna som

passerade varandra. Rösterna var nära, det galna pladdret

från en folkmassa utan kropp. Caesar kramade hennes hand.

Deras ställning bland lådorna gjorde att hon inte kunde se

hans ansikte, men hon visste vad det hade för uttryck. Sedan

stannade Fletcher. Cora väntade sig att filten i nästa ögonblick

skulle ryckas bort och såg framför sig den väntande lemlästningen.

Det rasande solskenet. Fletcher piskad och fängslad,

förmodligen lynchad eftersom han hade gömt inte bara slavar

utan dessutom mördare. Cora och Caesar grundligt pryglade

av folkmassan i förberedelse för Terrance och allt deras ägare

hade tänkt ut för att överträffa Store Anthonys plågor. Och allt

han redan hade gjort med Lovey, såvida han inte inväntade de

tre rymlingarnas återförening. Hon höll andan.

Fletcher hade stannat för att hälsa på en vän. När mannen

lutade sig mot kärran så att den gungade till lät Cora undslippa

sig ett ljud, men han hörde det inte. Mannen sa hej och berättade

hur det gick för uppbåden som letade – mördarna hade

blivit infångade! Fletcher tackade Gud. En annan röst anslöt

för att tillbakavisa ryktet. Slavarna var fortfarande på fri fot,

hade stulit en bondes höns under en morgonräd, men hundarna

var dem på spåren. Fletcher upprepade sin tacksamhet mot

en Gud som vakade över en vit man och hans intressen. Om pojken hade man inte hört något nytt. Beklagligt, sa Fletcher.

Strax var kärran tillbaka på den tysta landsvägen. Fletcher

sa: »Ni har fått dem att jaga sin egen svans.« Det framgick inte

om han pratade med slavarna eller med hästarna. Cora slumrade

till igen, för flyktens vedermödor utkrävde fortfarande

sin tribut. Sömnen gjorde att hon slapp tänka på Lovey. Nästa

gång hon öppnade ögonen var det mörkt. Caesar klappade

henne lugnande. Det hördes ett muller och ett skrammel och

ljudet av en regel. Fletcher drog undan filten och rymlingarna

sträckte på sina värkande lemmar medan de såg sig omkring

i ladan.

Det första hon såg var bojorna. De hängde i tusental på

väggarna i ett makabert inventarium av kedjor och fjättrar,

fängslen för fotleder och handleder och halsar, i alla former och

kombinationer. Fängslen för att hindra en människa från att

rymma, från att röra händerna och för att hänga upp en kropp

i luften och prygla den.

I en av raderna hängde barnbojor och de pyttesmå fjättrar och kedjor som band ihop dem. I en annan

rad syntes järnfängslen som var så tjocka att ingen såg skulle rå

på dem och fängslen som var så tunna att det bara var tanken

på bestraffningen som hindrade bäraren från att spräcka dem.

En rad utsmyckade munkorgar hade en egen avdelning och i

ett hörn låg en hög med kulor och kedjor. Kulorna var travade

i en pyramid och kedjorna spred sig i S-former. Vissa av bojorna

var rostiga, vissa var trasiga och andra såg ut att ha blivit

smidda samma morgon. Cora gick bort till en del av samlingen

och rörde vid en metallring med piggar som strålade in mot

mitten. Hon förstod att den var avsedd att sitta runt halsen.

»En fasaväckande samling«, sa en man. »Jag har hittat dem

lite varstans.«

De hade inte hört honom komma in; hade han varit där

hela tiden? Han hade grå byxor och en skjorta av poröst tyg

som inte dolde hans skelettliknande kropp. Cora hade sett

svältande slavar med mer kött på benen. »Några souvenirer från mina resor«, sa den vite mannen.

Han hade ett märkligt sätt att tala, ett besynnerligt trallande som påminde Cora om hur folk på plantagen som hade mist förståndet lät. Fletcher presenterade honom som Lumbly. Han gav dem ett kraftlöst handslag. »Är du konduktören?« frågade Caesar. »Tål inte ånga«, sa Lumbly. »Snarare stationsföreståndare.«

När han inte var sysselsatt med järnvägen, sa han, levde han ettstillsamt liv på sin gård. Marken tillhörde honom. Det var nödvändigt att Cora och Caesar forslades dit under filten eller med förbundna ögon, förklarade han. Bäst att de förblev ovetande om var de befann sig. »Jag väntade mig tre passagerare i dag«, sa han. »Ni kommer att kunna breda ut er.« Innan de blev kloka på vad han menade sa Fletcher att det

var dags för honom att återvända till sin hustru: »Min insats

är över, mina vänner.« Han omfamnade rymlingarna med

intensiv tillgivenhet. Cora kunde inte låta bli att dra sig undan.

På två dagar hade två vita män haft armarna om henne. Var

det ett villkor för hennes frihet?

Caesar såg under tystnad butiksägaren och hans kärra rulla

iväg. Fletcher pratade med sina hästar och sedan dog hans

röst bort. Oron drog in över Caesars ansikte. Fletcher hade

tagit en stor risk för deras skull, trots att situationen blev

mer komplicerad än han hade räknat med. Det enda sättet

att reglera

den skulden var att de överlevde och hjälpte andra

när omständigheterna tillät. I alla fall som hon såg på saken.

Caesar var skyldig mannen betydligt mer eftersom han hade

låtit honom komma till butiken redan långt tidigare. Det var

vad hon såg i hans ansikte – inte oro, utan ansvar. Lumbly

stängde dörren till ladan så att bojorna skramlade av vibrationen.

Lumbly var inte lika sentimental. Han tände en lykta som

han räckte Caesar medan han sparkade undan lite hö och drog

upp en lucka i golvet. När han såg deras bävan sa han: »Jag kan gå först, om ni vill.« Trappan var byggd av stenar och en unken lukt steg nedifrån. Den slutade inte i en källare utan fortsatte

vidare nedåt. Cora beundrade allt arbete som låg bakom den.

Trappstegen var höga, men stenarna låg plant och gjorde det

lätt att klättra ner. Sedan kom de till tunneln och beundran blev

ett alltför blekt ord för att beskriva det som låg framför henne.

Passa-på-priser

MISSA INTE DINA PREMIEPRISER