Ett litet liv, Hanya Yanagihara
  • ”En stor roman … Läs den för ett stilistiskt elegant berättande och för de strålande personporträtten!” Yukiko Duke, Vi läser
  • "Yanagiharas roman kan göra dig arg, uppsluka dig, ta över ditt liv.” The New Yorker
  • ”Herregud, vilken historia.” Sydsvenskan
  • "Makalös … Det är inte en överdrift att kalla den här romanen ett mästerverk.” San Francisco Chronicle
  • ”Årets läsupplevelse” Kulturloggen
  • ”En livsomvälvande upplevelse, som du inte glömmer i första taget.” Minneapolis Star-Tribune
  • ”När berättelsen tar slut är läsaren så fäst vid romanfigurerna att det blir svårt att glömma dem.” Publishers Weekly
  • ”Den mest överraskande, utmanande, upprörande och djupt berörande boken på länge. En berättelse om kärlek och vänskap som ger sig in i några av de mörkaste platser som litteraturen någonsin har besökt och samtidigt lyckas ta sig upp i ljuset. En otrolig bedrift – och en fantastisk gåva till läsaren.” Amazone
  • ”Varning för offentligt läsande! Ha en låda näsdukar till hands!” Bokhora
  • Jämförs med Donna Tartts Steglitsan – men väcker mycket starkare känslor!
  • En av världens mest omtalade och hyllade böcker just nu!
  • Om godhet och ondska som kommer få dig att gråta.
  • En hyllning till vänskapens och kärlekens läkande kraft.
  • Det som hänt Jude är värre än någon kan ana …
  • Vinnare av THE KIRKUS PRIZE, nominerad till MAN BOOKER PRIZE och NATIONAL BOOK AWARD!
  • En av årets bästa böcker enligt: The New York Times • The Washington Post • The Wall Street Journal • Vanity Fair • Vogue • The Guardian • O, The Oprah Magazine • The Economist • Newsweek • Time Out New York • Huffington Post • Publishers Weekly • Kirkus
  • Antal sidor 732 (Inbunden)
  • Art.nr 94896 (Inbunden)
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2016
  • Genre Utländska berättare
  • ISBN 9789100158873
  • Originaltitel A little life
  • Utg.år 2016
  • Översättare Niclas Nilsson
Ett litet liv, Hanya Yanagihara

Ett litet liv

229 kr  159 kr
  • ”En stor roman … Läs den för ett stilistiskt elegant berättande och för de strålande personporträtten!” Yukiko Duke, Vi läser
  • "Yanagiharas roman kan göra dig arg, uppsluka dig, ta över ditt liv.” The New Yorker
  • ”Herregud, vilken historia.” Sydsvenskan
  • "Makalös … Det är inte en överdrift att kalla den här romanen ett mästerverk.” San Francisco Chronicle
  • ”Årets läsupplevelse” Kulturloggen
  • ”En livsomvälvande upplevelse, som du inte glömmer i första taget.” Minneapolis Star-Tribune
  • ”När berättelsen tar slut är läsaren så fäst vid romanfigurerna att det blir svårt att glömma dem.” Publishers Weekly
  • ”Den mest överraskande, utmanande, upprörande och djupt berörande boken på länge. En berättelse om kärlek och vänskap som ger sig in i några av de mörkaste platser som litteraturen någonsin har besökt och samtidigt lyckas ta sig upp i ljuset. En otrolig bedrift – och en fantastisk gåva till läsaren.” Amazone
  • ”Varning för offentligt läsande! Ha en låda näsdukar till hands!” Bokhora
  • Jämförs med Donna Tartts Steglitsan – men väcker mycket starkare känslor!
  • En av världens mest omtalade och hyllade böcker just nu!
  • Om godhet och ondska som kommer få dig att gråta.
  • En hyllning till vänskapens och kärlekens läkande kraft.
  • Det som hänt Jude är värre än någon kan ana …
  • Vinnare av THE KIRKUS PRIZE, nominerad till MAN BOOKER PRIZE och NATIONAL BOOK AWARD!
  • En av årets bästa böcker enligt: The New York Times • The Washington Post • The Wall Street Journal • Vanity Fair • Vogue • The Guardian • O, The Oprah Magazine • The Economist • Newsweek • Time Out New York • Huffington Post • Publishers Weekly • Kirkus

”En stor roman." Vi Läser

De fyra vännerna Jude, Willem, JB och Malcolm möts på universitetet och flyttar till New York. Efter några fattiga år är Jude en briljant jurist, Willem slår igenom som skådespelare, konstnären JB gör succé med tavlor av sina vänner (som han delvis målat i hemlighet) och Malcolm arbetar som arkitekt. Framtiden ser ljus ut, men vännerna anar att Jude skadar sig själv på nätterna – och hur kommer det sig att han haltar och aldrig vill tala om sin barndom? Undan för undan får vi veta sanningen om den fruktansvärda hemlighet han bär på …

Det är JB som bestämmer att Willem och Jude ska ha nyårsfest i lägenheten de fortfarande delar på Lispenard Street. Ingen av dem har något emot det, men de anar redan att JB kommer bjuda så många konstnärer, skribenter, fria själar och annat löst kulturfolk som befolkar Manhattan att deras lilla lägenhet kommer bli sprängfylld av kroppar och rök. Dessutom vet Willem att Jude kommer stanna uppe på nätterna, efter att ha arbetat hårt på advokatfirman hela dagarna, och baka små delikatesser och städa – trots att alla andra hade nöjt sig med pizza och grusigt golv.

Natten före festen är ovanlig mild för årstiden. Så varm att Willem promenerar från restaurangen där han arbetar som servitör, i väntan på att slå igenom som skådespelare, till lägenheten som är mättad med smöriga dofter av ost och deg. I sovrummet ligger Jude redan och sover. Fönstret står en aning öppet och den tunga luften får Willem att drömma om våren och träd som är duniga av gula blommor.

Men när han vaknar har vädret slagit om och han huttrar. En röst upprepar enträget hans namn: ”Willem, Willem”, och han ser Jude som håller vänsterhanden framför sig, invirad i en handduk. ”Willem, förlåt”, säger han ”Det har hänt en olycka och jag behöver hjälp med att ta mig till Andy”.

Först på Andys läkarmottagning börjar Willem bli rädd. I det skarpa ljuset ser han att Judes läppar är sjukligt vita och att handduken är mörkröd. När Andy virar upp den väller röda bubblor upp och bildar en sjö av blod. Andy svär och för in Jude i undersökningsrummet, och Willem sätter sig för att vänta. Allt han kan tänka är Åh gud, åh gud, å gud, som om hans hjärna fastnat i ett spår.

Efter en timme kommer Andy ut och säger att han kan ta med sig Jude hem igen. Det syns att han är arg när han drar av sig de blodiga handskarna med en smäll. Willem har alltid gillat Andy, och det är den enda läkare Jude vill gå till, men han har ett hetsigt humör.

”Du vet att han skär sig, va?”, säger han nu och ser på Willem. Men vad ska Willem svara? Att han anat det länge men inte vågat fråga. Att han såklart undrat över att Jude alltid går i långärmat, även på sommaren, men att det tillhör det där man inte kan prata om. Precis som man inte kan prata om vad som hänt med Judes ben som gör att han haltar och får anfall av smärta som får honom att tappa medvetandet.

Allt Willem vet är det ytterst lilla Jude har berättat. Med åren har han lagt ihop pusselbitarna och börjar ana en mardröm. Något som påminner om en ond saga som börjar med en nyfödd pojke som läggs i en soptunna av sin mamma ...

Läs mer

Är den här boken något för mig?

  • Antal sidor 732 (Inbunden)
  • Art.nr 94896 (Inbunden)
  • Förlag Albert Bonniers Förlag, 2016
  • Genre Utländska berättare
  • ISBN 9789100158873
  • Originaltitel A little life
  • Utg.år 2016
  • Översättare Niclas Nilsson

Läs en bit av Ett litet liv: Vad har hänt Jude?

”En gång var han i sitt rum med både fader Gabriel och broder Peter, och han försökte att inte vråla, för han hade lärt sig att ju tystare han var, desto fortare skulle det vara över, och han tyckte sig se broder Luke passera utanför dörren snabbt som en mal och kände sig förödmjukad, trots att han då inte kände till ordet förödmjukelse. Så nästa dag, under sin lediga timme, hade han gått till broder Lukes trädgård och knipsat av blomman på varenda påsklilja och lagt dem i en hög vid dörren till Lukes trädgårdsskjul med de flöjtlika kronorna mot himlen likt öppna näbbar.

Senare, när han var ensam igen och betade av sina sysslor, hade han ångrat sig och sorgen hade gjort armarna tunga. Under middagen kunde han inte äta. Han såg sig om efter Luke, undrade när och hur han skulle bli bestraffad och när han skulle tvingas be broder Luke om ursäkt. Men han var inte där. I sin ängslan tappade han metalltillbringaren med mjölk så att den kalla vita vätskan skvätte ut över golvet, och broder Pavel, som satt bredvid honom, ryckte upp honom från bänken och knuffade ner honom på golvet. ”Torka upp det”, röt broder Pavel och kastade en disktrasa på honom. ”Men mer får du inte att äta förrän på fredag.” Det var onsdag. ”Gå nu till ditt rum.” Han sprang iväg innan brodern ändrade sig.

Dörren till hans rum – en ombyggd klädkammare, fönsterlös och precis tillräckligt bred för en smal säng, i ena änden av korridoren en trappa upp över matsalen – var alltid öppen, såvida inte någon av bröderna eller fadern var hos honom, då den oftast var stängd. Men redan när han kom uppför trappan och rundade hörnet såg han att dörren var stängd, och en stund dröjde han kvar i den tysta, tomma korridoren, osäker på vad som kunde tänkas vänta honom: en av bröderna, förmodligen. Eller ett monster. Till slut tog han mod till sig och sprang rakt fram till dörren och ryckte upp den med en smäll, men möttes bara av sängen med dess dybruna yllefilt och asken med servetter och skolböckerna på hyllan. Och sedan såg han den i hörnet, nära sängens huvudända: en glasburk med en bukett påskliljor, vars ljusa trattar krusades längst ut.

Han satte sig på golvet bredvid burken och gned en av blommornas sammetslena huvuden mellan fingrarna, och i det ögonblicket var hans sorg så stor, så övermäktig, att han ville riva sig, dra loss ärret från handryggen, slita sig i stycken på samma sätt som han gjort med Lukes blommor.

Nästa dag hade han direkt efter lektionerna gått till växthuset, fast besluten att säga något till Luke. Men när han närmade sig tappade han modet och började dra benen efter sig. Vad hade han egentligen tänkt säga? Han skulle just vända och gå tillbaka till ett visst träd i norra utkanten av området mellan vars rötter han grävt ett hål och påbörjat en ny samling saker – fast bara sådant som han hade hittat i skogen och som definitivt inte tillhörde någon: små stenar, en gren formad lite grand som en smal hund mitt i ett språng – och där han tillbringade merparten av sin lediga tid med att gräva upp sina ägodelar och vrida och vända på dem, när han hörde någon säga hans namn och vände sig om och såg att det var Luke, som gick mot honom med handen höjd till hälsning.

”Jag tyckte väl att det var du”, sa broder Luke när han närmade sig (falskt, skulle han inse långt senare, för vem skulle det annars vara? Han var det enda barnet på klostret), och trots att han försökte kunde han inte hitta ord för att be Luke om ursäkt, kunde faktiskt inte hitta ord för någonting, i stället började han gråta. Han skämdes aldrig annars när han grät, men just då gjorde han det, och han vände sig bort från broder Luke och höll sin ärrade handrygg framför ögonen. Han blev plötsligt medveten om hur hungrig han var och att det bara var torsdag eftermiddag och att han inte skulle få något att äta förrän nästa dag.

”Så ja”, sa Luke, och han kände hur brodern ställde sig på knä intill honom. ”Gråt inte; gråt inte.” Men hans röst var så ömsint, och han grät bara mer.

Sedan reste sig broder Luke, och nästa gång han sa något lät han muntrare. ”Jude”, sa han. ”Jag har något att visa dig. Följ med”, och han började gå mot växthuset, vände sig om för att försäkra sig om att han kom efter. ”Jude”, ropade Luke igen, ”följ med”, och han började, mot sin vilja nyfiken, gå mot växthuset som han kände så väl, med en växande, obekant iver, som om han aldrig sett det förut.

Som vuxen blev han i perioder besatt av att försöka identifiera ögonblicket då allt börjat gå riktigt snett, som om han kunde frysa det, bevara det i dagar, hålla upp det och föreläsa om det inför en klass: Det var här det hände. Det var här det startade. Han brukade tänka: Var det när jag stal kexen? Var det när jag förstörde Lukes påskliljor? Var det när jag fick mitt första utbrott? Och, mer osannolikt, var det när jag gjorde vad jag nu gjorde som fick henne att lämna mig där bakom apoteket? Och vad hade det varit?

Men i själva verket visste han: det var när han klev in i växthuset den eftermiddagen. Det var när han lät sig ledas in, när han gav upp allt för att följa med broder Luke. Det hade varit ögonblicket. Och efter det hade ingenting blivit rätt igen.”

”Ingen fara”, sade han, öppnade bildörren och klev ur. ”Det fixar jag.”

Han var glad och vänlig och försökte ta mig om handleden igen som för att skapa förtrolighet mellan oss och lugna mig. Allt gick på ett ögonblick. Lila, som bara var hälften så hög, knuffade honom mot bilen och satte skomakarkniven mot hans strupe.

Lugnt, på napolitanska, sade hon:

”Om du rör henne en gång till ska du få se.”

Marcello stod alldeles stel och mållös. Michele steg genast ur bilen och sade övertygat:

”Den där slampan gör inget, Marcè, det vågar hon inte.”

”Kom hit”, sade Lila. ”Kom hit så ska jag visa om jag vågar eller inte.”

Michele gick runt bilen medan jag började gråta. Från den plats där jag stod såg jag att knivspetsen redan hade rispat Marcellos hud, och blodet rann i en tunn rännil. Jag kan se scenen tydligt framför mig. Det var fortfarande hett och få människor ute, och Lila var tätt inpå Marcello som om hon hade sett en otäck insekt i hans ansikte och ville vifta bort den. Nu som då är jag helt säker på att hon inte skulle ha tvekat att skära halsen av honom. Det begrep Michele också.

”Ja, ja, det är bra”, sade han lika lugnt, nästan roat, och satte sig i bilen igen. ”Be de unga damerna om ursäkt och hoppa in nu, Marcè, så åker vi.”

Lila tog sakta bort knivspetsen från Marcellos strupe. Han log blygt och såg förvirrad ut.

”Ett ögonblick”, sade han.

Han ställde sig på knä framför mig på trottoaren, som om han ville be om ursäkt genom att förödmjuka sig totalt. Han trevade under bilen, fick fram armbandet, granskade det och lagade det genom att klämma ihop den lilla trasiga silverringen med naglarna. När han gav det till mig såg han inte på mig utan på Lila. Det var till henne han sade: ” Förlåt mig.” Sedan satte han sig i bilen och den körde i väg.”

Passa-på-priser

MISSA INTE DINA PREMIEPRISER