Familjen jag hade, Bill Clegg
  • ”Mästerlig.” The New York Times Book Review
  • ”Både outsägligt sorglig och djupt inspirerande.” Booklist, starred review
  • ”En känslomässig tsunami.” The Sunday Times
  • ”Gripande, klok roman som skarpsynt dissekerar förhållandet mellan mödrar och deras barn, älskare, grannar och främlingar.” The Times
  • ”Djupt berörande roman som tvingar oss att blicka in i våra egna rädslors djupaste mörker och sedan, steg för steg, leder oss mot gryningens första rosa ljus.” The Guardian
  • Nominerad till Man Booker Prize och National Book Award!
  • En oförglömlig historia om att hitta tillbaka till livet efter döden.
  • Om skuld, kärlek, hemligheter, förlåtelse och sorg.
  • Antal sidor 300 (E-bok)
  • Antal sidor 268 (Inbunden)
  • Art.nr 39792 (Inbunden)
  • Förlag Bokförlaget Forum, 2016
  • Förlag Bokförlaget Forum, 2016
  • Genre Utländska berättare
  • Genre Utländska berättare
  • ISBN 9789137148212
  • ISBN 9789137144665
  • Originaltitel Did you ever have a family?
  • Originaltitel Did you ever have a family?
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016
  • Översättare Manni Kössler
  • Översättare Manni Kössler
Familjen jag hade, Bill Clegg

Familjen jag hade

209 kr 169 kr
  • ”Mästerlig.” The New York Times Book Review
  • ”Både outsägligt sorglig och djupt inspirerande.” Booklist, starred review
  • ”En känslomässig tsunami.” The Sunday Times
  • ”Gripande, klok roman som skarpsynt dissekerar förhållandet mellan mödrar och deras barn, älskare, grannar och främlingar.” The Times
  • ”Djupt berörande roman som tvingar oss att blicka in i våra egna rädslors djupaste mörker och sedan, steg för steg, leder oss mot gryningens första rosa ljus.” The Guardian
  • Nominerad till Man Booker Prize och National Book Award!
  • En oförglömlig historia om att hitta tillbaka till livet efter döden.
  • Om skuld, kärlek, hemligheter, förlåtelse och sorg.

På ett ögonblick förlorar hon hela sin familj

Vill du läsa något gripande ska du läsa den här romanen. Bill Clegg är en av USA:s främsta litterära agenter och hans skönlitterära debut rosas av kritikerna och är redan nominerade till både Man Booker Prize och National Book Award! Det är en berättelse om kärlek, livsval och outhärdlig förlust. Och om familjer – de vi föds in i och de vi själva skapar.

Natten före hennes dotters bröllop slås June Reids liv i spillror. Hennes hus brinner ner och på ett ögonblick förlorar hon alla hon älskar: sin dotter Lolly, sin pojkvän Luke, dotterns blivande man och sin före detta make. Hela sin familj.

Ensam och utan mål sätter hon sig i sin bil och kör västerut. Hon lämnar allt bakom sig och kör tills hon kommer till ett litet motell vid Stillahavskusten där hon vet att dottern Lolly tillbringade några av sina lyckligaste dagar i livet. Där finns någon som sträcker ut en hjälpande hand …

Kvar i det lilla samhället i Connecticut finns Lukes mamma Lydia. Hon tvingas handskas såväl med sin sons död, som trångsynt skvaller och spekulationer. Luke var yngre än June och tidigare dömd för ett brott han troligtvis inte begått. Nu säger ryktet att det var han som tände eld på huset …

Men i staden finns också någon annan som bär på skuld. Någon som bevakar Lydia på avstånd …

Flera röster blandas, och fram träder historien om vad som egentligen försiggick mellan människorna i staden – och vad som hände den där kvällen när Junes hus brann ner. 

Läs mer

Är den här boken något för mig?

  • Antal sidor 300 (E-bok)
  • Antal sidor 268 (Inbunden)
  • Art.nr 39792 (Inbunden)
  • Förlag Bokförlaget Forum, 2016
  • Förlag Bokförlaget Forum, 2016
  • Genre Utländska berättare
  • Genre Utländska berättare
  • ISBN 9789137148212
  • ISBN 9789137144665
  • Originaltitel Did you ever have a family?
  • Originaltitel Did you ever have a family?
  • Utg.år 2016
  • Utg.år 2016
  • Översättare Manni Kössler
  • Översättare Manni Kössler

Provläs

Hon tänker ge sig av nu. Sätta sig i sin Subaru och rulla iväg på de slingrande, gropiga landsvägarna tills hon hittar en motorväg, och därifrån köra västerut och bort. Hon kommer att fortsätta så länge och så långt det går att ta sig utan pass, eftersom det hon hade inte finns kvar. Körkortet, liksom allt annat i huset, är också borta, men hon tänker att hon inte kommer att behöva det såvida hon inte kör för fort och blir stoppad. Hon hade inte planerat att ge sig av just den här morgonen, men efter att hon har vaknat och duschat och långsamt dragit på sig jeansen och samma blåvitrandiga, båtringade bomullströja hon har använt i ett par veckor, vet hon att det är dags.

Hon diskar ur och torkar den kantstötta kaffemuggen, keramikskålen och den gamla silverskeden hon har använt sedan hon kom till det här huset som hon har lånat, känner tyngden av vart och ett av föremålen när hon försiktigt sätter och lägger tillbaka dem i skåpet och lådan. Det finns ingenting att packa, ingenting att ordna med eller förbereda. Det enda hon har med sig är kläderna på kroppen och linnejackan hon drog på för arton nätter sedan när hon rusade ut ur huset. När hon sakta för händerna genom de slitna ärmarna försöker hon dra sig till minnes varför hon tog den på sig över huvud taget. Hade det varit kallt i köket? Hade hon slitit åt sig den från någon av de överfulla klädkrokarna vid verandadörren innan hon sprang ut på fältet, försiktigt för att inte väcka någon där uppe? Hon minns inte, och när hon börjar tänka igenom förloppet den natten och morgonen efteråt, granska varje enskild händelse med kriminalteknisk noggrannhet, tvingar hon sig att sluta.

Att hon har kvar bankkortet och bilnycklarna är rena turen – de låg i jackfickorna – men hon betraktar inte sig själv som en person med tur. Det är det ingen som gör. Ändå tillåter dessa fripassagerare från hennes förra liv henne att lämna den lilla staden, och det är det enda hon vill. Det handlar inte om rastlöshet, eller en stark önskan att befinna sig någon annanstans, utan en enkel insikt om att hennes tid på den här platsen är över. Då så, säger hon i en utandning, som om hon släppte en lång diskussion som är omöjlig att vinna. Hon tittar ut genom köksfönstret på de brandgula och röda dagliljorna som blommar bakom huset som inte tillhör henne. Hon pressar händerna mot diskbänkens kant, och från källaren hörs ett långt, skärande bölande när torktumlaren hon fyllde med våta lakan för en timme sedan signalerar att den fullgjort sin plikt. Porslinet känns kallt mot handflatorna. Huset utan ljud låter nu högt av ingenting, av ingen. En het värk kommer tillbaka, vrider sig runt i bröstkorgen, krafsar sakta. Där ute fladdrar dagliljorna i morgonbrisen.

Hon har inte gråtit. Inte den dagen, inte på begravningarna, inte efteråt. Hon har sagt mycket lite, har haft ett fåtal ord att tillgå när hon behövt dem, hon har mest bara förmått nicka, skaka på huvudet och vifta undan de bekymrade och nyfikna som om de var myggsvärmar på härjningståg. Brandchefen och polisen besvarade frågor snarare än ställde dem – den gamla spisen, gas som läckt ut under natten och likt vätska fyllt husets undervåning, en gnista troligen från en elkontakt eller en tändare, även om ingen sådan har påträffats, explosionen, den snabbt uppflammande och allt förtärande branden. De frågade inte hur det kom sig att hon var den enda som befann sig utanför huset kvart i sex på morgonen. Men när polisen frågade om hennes pojkvän, Luke, hade någon anledning att vilja göra henne eller hennes familj illa, reste hon sig och lämnade församlingshemmet, där ett provisoriskt kriscenter hade inrättats. Här ligger kyrkan där hennes dotter, Lolly, skulle ha gift sig den dagen, på andra sidan vägen en kort promenad hemifrån. Gäster hade dykt upp strax före ett och förväntat sig att gå på bröllop och istället mötts av en parkeringsplats full med polisbilar, ambulanser, brandbilar och sändningsbussar. Hon minns att hon gick ut från församlingshemmet och bort till sin vän Liz, som väntade i bilen. Hon minns hur samtal tystnade och att människor trampade hit och dit när de gick ur vägen för henne. Hon hörde att man ropade på henne – försagt, osäkert – men hon stannade inte och vände sig inte om för att svara. Hon var, det upplevde hon starkt när hon nådde andra änden av parkeringsplatsen, en oberörbar. Inte på grund av förakt eller rädsla, utan på grund av det vidriga i hennes förlust. För den fanns ingen tröst, den var så skrämmande fullständig – alla, borta – att den tystade också de som var mest vana vid stor olycka. Hon kände allas blickar på sig när hon öppnade bildörren. Hon minns att hon i utkanten av synfältet såg hur en kvinna närmade sig med handen höjd. Där hon satt i bilen kunde hon tydligt genom bilrutan se Lukes mor, Lydia – storbystad, i en blus med klara färger och det långa bruna håret löst uppsatt. Det var andra gången hon såg henne den dagen och liksom tidigare kunde hon inte, trots en stark längtan att gå till henne, förmå sig till att se kvinnan i ansiktet. Kör var allt hon kunde säga till Liz, som satt i förarsätet lika lamslagen och stum som alla andra i närheten.

Passa-på-priser

MISSA INTE DINA PREMIEPRISER