"Nej. Min Miriam har inte funnits, men det hon berättar är ändå alldeles sant."

Vi på Månadens Bok älskar Majgull Axelssons nya roman och bad henne berätta lite om bokens huvudperson Miriam.

"Till slut kommer den, naturligtvis. Den där frågan som jag hela tiden har anat, men som ännu ingen ställt rent ut. Men den här kvällen på biblioteket i Nacka är det äntligen en kvinna som vågar:  

"Ursäkta", säger hon. "Men jag förstår inte riktigt. Har den här Miriam funnits i verkligheten? Eller är hon en påhittad figur?"

Det är naturligtvis en fullkomligt rimlig fråga, för här har jag stått och berättat om den faktiska verkligheten för romerna under förintelsen, om villkoren i zigenarlägret i Auschwitz, om det vidrigt överbefolkade kvinnolägret Ravensbrück i norra Tyskland och om de vita bussarna som förde fångarna från krigets sönderbombade Tyskland till det stillsamma Sverige år 1945. Allt detta har ju faktiskt hänt och flera av de människor jag skildrar har ju också existerat. Men inte Miriam. Hon är en helt fiktiv figur. Liksom hennes lillebror Didi, hennes kusin Anuscha och hennes bästa vän och reservmamma Else från Norge. Ändå har de alla varit ytterst levande för mig. I tre år har jag levt med Miriam, dag och natt, och jag tycker att jag känner henne väl. Och trots att det känns lite fånigt att erkänna så måste jag medge att jag beundrar henne, trots att hon är en frukt av min egen fantasi. Hon överlever ju nazismen. Mot alla odds, men tack vare sina lögner. Och det faktum att hon håller fast vid sin lögn hjälper henne att överleva också i Sverige. Det var inte alldeles självklart. Att vara rom i Sverige på 1940- och 50-talet var inte lätt. Då fick man bo i tält eller husvagn också mitt i den smällkalla vintern, för ingen ville någonsin hjälpa en zigenare till en fast bostad. Tvärtom fick man inte stanna längre än tre veckor i någon kommun, alltså var man tvungen att ständigt bryta upp och dra vidare. Zigenarnas vandrarblod, kallade majoritetsbefolkningen det. Och eftersom de hade vandrarblod i ådrorna var det inte någon mening med att låta deras barn gå i skolan.

Men Miriam klarar sig alltså undan det där. Hon får en säng, ett varmt täcke och ett hem hos Hanna i Jönköping. Hon får till och med en flickskoleexamen och blir så småningom tandläkarfru i Nässjö, den stad där jag själv växte upp. Men allt är inte enbart idyll. Miriam ser och förstår mörkret i de svenska fördomarna mot romer och tattare, alltså fortsätter hon att 

dölja sin romska identitet långt in i ålderdomen. Men själv rätar jag på ryggen där jag står på biblioteket i Nacka och säger:

 "Nej. Min Miriam har inte funnits, men det hon berättar är ändå alldeles sant."

För så är det ju. Sanningen ligger alltid gömd i fiktionen. Det har jag lärt mig under tjugo år som romanförfattare."

Majgull Axelsson.