Kristina Ohlsson: "Och en dag fanns han bara där i mitt huvud, vägrade att lämna mig i fred."

Kära läsare,

Snart kommer han till er, min alldeles egna August Strindberg. Den olycklige finansmannen från Stockholm som flyttar till västkusten för att öppna en second handbutik och hamnar mitt i sökandet efter en försvunnen lärarinna. Det är August som tillsammans med polisen Maria Martinsson utgör navet i min nya deckarserie som utspelar sig i undersköna Hovenäset och närliggande Kungshamn. Första boken heter Stormvakt och som jag längtat efter att få introducera denna serie och dessa karaktärer för mina läsare!

Allting började egentligen med min kärlek till Hovenäset. En av Bohusläns mest anonyma pärlor, byggd vid havet och med höga klippor i ryggen, bara sju kilometer från rikskända Smögen.

I skrivande stund är 180 personer folkbokförda i Hovenäset.
Det finns inga mataffärer eller butiker där.
Inga pubar eller restauranger.
Men det finns ett vandrarhem och det finns en glasskiosk som har öppet när solen skiner. Och så finns där en tystnad som jag inte upplevt en enda dag under de snart tjugo år som jag bott i Stockholm.

Min farmor och farfar hade sommarhus i Hovenäset när jag var barn. Varje år åkte min familj de dryga fyrtio milen från Kristianstad till Hovenäset för att tillbringa en sommarvecka där. Det var ett äventyr utan dess like. Jag och min lillebror lekte med barnen i grannhuset och när vädret medgav badade vi. Det räcker långt när man är barn.

Huset i Hovenäset såldes när jag var åtta och då slutade min familj att åka dit. Men av skäl jag inte kunde sätta ord på, fortsatte jag att längta tillbaka. Vi var inte klara med varandra, Hovenäset och jag. Det var så jag tänkte. Så för ett antal somrar sedan reste jag dit för att se om platsen var lika fantastisk som jag mindes.

Det var den, visade det sig. Och mer än så. Hovenäset var så vackert att det gjorde mig knäsvag. Präglad av sin närhet till havet och ett väder så lynnigt och dramatiskt att det blev komiskt. 

Så jag åkte tillbaka igen och igen.

Till det karga landskapet, de hundra vita trähusen, de knarrande bryggorna, de sagoröda sjöbodarna, det salta havet, de hårda klipporna, den starka vinden, den stundtals stekande solen, det skoningslösa regnet, den vibrerande värmen, den kompakta tystnaden, den intensiva stillheten.

Och en dag fanns han bara där i mitt huvud, vägrade att lämna mig i fred.

Han hette August i förnamn och Strindberg i efternamn och jag tänkte att det här fungerar ju inte. Jag kan inte skriva en kriminalroman om en man med samma namn som en av Sveriges allra största författare.

Men visst kunde man göra så.

Fram växte bilden av en vilsen och rotlös man som gjort en enastående karriär i Stockholms finansvärld, men som på det hela taget var ganska oharmonisk. För det är ju så, den som är lyckad måste inte vara lycklig. Det är därför han hamnar i Hovenäset. För att bli hel igen.

Jag visste att jag ville ge mig på att skriva en ny sorts kriminalroman när jag skapade August Strindbergs universum. En som var mer lättsam i tonen än mina tidigare böcker varit, men samtidigt lika driven. Och så ville jag ha mer kärlek i berättelsen! Det blev en historia om två människor som förenas av sin ensamhet och vilkas vägar korsas när Agnes Eriksson anmäls försvunnen samma kväll som August kommer till Hovenäset. Ensamheten och rotlösheten blev ett tema i Stormvakt. Vad gör det med oss människor när livet går sönder och måste lagas? Vad orkar vi på egen hand och vad måste vi göra tillsammans med andra?

Så.
Nu har jag berättat färdigt om både August och Hovenäset för den här gången. Resten får ni upptäcka på egen hand.

Jag hoppas och tror att Stormvakt kommer att skänka er massor med läsglädje!

Bästa hälsningar,
Kristina Ohlsson