Min pappa Ann-Christine
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine. Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli. ”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop. - Ja, det ska vi ordna. - Men min pappa är präst och vi vill att han döper. - Ja, helt okej, vad heter han? - Ann-Christine Roxberg. - Jaså, jag tyckte du sa din pappa. - Ja. - … Jaha.”
Ester Roxberg
Ester Roxberg, född 1987 i Zimbabwe, är uppvuxen i Småland. Ester vann som sjuttonåring Lilla Augustpriset för sina dikter. I dag bor hon i Malmö och är verksam som författare. Hon skriver också regelbundet krönikor i Smålandsposten och gör radiodokumentärer för Sveriges Radio P1. År 2011 debuterade hon med den kritikerrosade ungdomsromanen Antiloper. Sedan dess har hon utkommit med ytterligare flera böcker, bland annat den självbiografiska boken Min pappa Ann-Christine som filmatiserats (Min pappa Marianne 2020). Hon bilderboksdebuterade med Vem kan hitta Putte? år 2020.
År 2010 kommer 58-årige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg ut som Ann-Christine och lever idag som kvinna. Detta är dottern Esters berättelse om vad som händer när man plötsligt får en pappa som heter Ann-Christine. Ingen var förberedd på att den hobbysnickrande prästen och trebarnspappan Åke Roxberg skulle förändra sitt liv, allra minst familjen. Ester Roxberg skriver om att förlora en förälder, som ändå finns kvar i en annan skepnad. Hon försöker förstå och acceptera, döljer sin vrede, lägger pussel med sina hågkomster. Hon minns sin barndom som prästens yngsta och vilda dotter och sin uppväxt i Zimbabwe och Småland under en tid då hemligheten ännu var gömd. Minnen som nu måste omprövas på väg mot det nya, som ingen vet hur det ska bli. ”Hej, jag skulle vilja boka kyrka till vår sons dop. - Ja, det ska vi ordna. - Men min pappa är präst och vi vill att han döper. - Ja, helt okej, vad heter han? - Ann-Christine Roxberg. - Jaså, jag tyckte du sa din pappa. - Ja. - … Jaha.”