Rachel Kushner: ”Ingen tar sina romaner ur luften. De kommer från livet.”


Rachel Kushner, född 1968 och bosatt i Los Angeles, är en av sin generations mest originella författare. Hon skriver med ett absolut gehör för livet och den verkliga världen. I nya boken The Mars Room skildrar hon på ett skrämmande och realistiskt sätt fängelser och det så kallade rättvisesystemet i Kalifornien. Där boken för övrigt, numer är bannlyst.
Rachels romaner har översatts till 24 språk och hon har nominerats till en hel rad prestigefulla priser och utmärkelser. 

Vår redaktör Helena har fått en pratstund med Rachel inför att hon är aktuell i Måndens bok: 

Jag blev knockad av The Mars Room! Det är en så hemsk, och hemskt bra, berättelse som verkligen fångar läsaren. Hur kan du beskriva fängelselivet på ett så verklighetstroget sätt?
Det korta svaret är att jag inte vet. Det långa svaret är genom en kombination av min egen livserfarenhet – eftersom jag växte upp med människor som hamnade i fängelse – och för att jag nu, i mitt vuxna liv, är engagerad i politiska kampanjer, vänskaper och juridiskt arbete tillsammans med, och för människor, som sitter i fängelse. Men en annan faktor, som inte ska underskattas, är att människor i fängelser inte är särskilt annorlunda mot människor utanför fängelser, och om en författare är bra på att lyssna av hur människor pratar, och har en intuitiv känsla för hur människor känner, så kommer allt den författaren skapar kännas sant. Slutligen har jag vänner som suttit inspärrade under många år och som blivit mina mentorer och lärt mig allt det praktiska om hur man överlever i ett fängelse. Och jag besöker regelbundet människor som sitter i fängelse så jag har min egen känsla för hur de platserna är, hur de låter, hur de känns, och till och med hur de luktar. (En städare kallade Cell Block 64, vilket är ett rengöringsmedel som säljs till alla fängelser i Kalifornien och har en väldigt tung, blommig och distinkt luft: lukten av Kaliforniens fängelser.)

The mars roomDin huvudperson Romy träffar på några riktigt karaktärer i fängelset. Jag tänker bland annat på den starka transkvinnan Conan, barn-mörderskan Laura Lipp och den rasistiska Vikingen som sjunger “Run to the Hills” om och om igen. Har du träffat någon av dem i verkliga livet?
Jag skriver om människor som jag kan se och förstå som verkliga, helt klart. På något plan skriver jag om människor jag känner. Inte ”lätt förklädda” versioner av riktiga människor, men karaktärer som är hyllningar till människor jag känt. Conan är en transman, inte en transkvinna: vilket betyder att han biologiskt sett är en kvinna, men har en mans identitet. Hans namn är en hyllning till någon jag växte upp med som senare hamnade i fängelse och kallades Conan. Conan var den första karaktären jag tänkte på för boken. Hans goda humör, hans förmåga att sätta sig upp mot auktoritära personer, att bevara sin värdighet även när det kostar på (som, för exempel, sättas i isolering eller få en prick i registret), påminner om en vän jag växte upp med, som kunde komma på sätt att förödmjuka en polis även när han, min vän, hade händerna i fängsel bakom ryggen. Jag visste att Conan behövde bli den karaktär som kunde demonstrera en slags okrossbar livskraft, en fyndig sorts humor, och jag visste att utan de sakerna skulle boken inte kännas ”sann”. För folk i fängelse kan vara otroligt roliga. Laura Lipp är också på sätt och vis baserad på någon, men hon är samtidigt bara skapad av min fantasi. När jag skriver siktar jag på att göra mina karaktärer så levande som möjligt. Vad levande än är, om det fungerar, så är det ett resultat av min tid på jorden, när jag har lyssnat på och iakttagit människor. En del människor kan inte sluta prata, vilket är Laura Lipps problem, eller ett av hennes problem. ”Vikingen” är också på sätt och vis baserad på någon, eller sorgligt nog snarare en blandning av, uppriktigt sagt, alla vita tjejer jag gick i gymnasiet med. Men jag kan inte bara skylla på henne när det gäller Iron Maiden. Den lyssnade vi alla på. Faktum är att den spelas i mitt huvud just nu. Få den att sluta!

Mitt huvudsakliga intryck är att The Mars Room är en gripande och mörk roman. Men samtidigt började jag oväntat skratta vid ett flertal tillfället. Anser du att boken har en (ganska svart) humor?
Jag tycker att det är den roligaste av mina tre romaner, även om min förra roman, Eldkastarna, också innehåller en hel del humor. Det bara blev så. Humorn var inte ditplacerad för att ”lätta upp” det tunga ämnet, utan snarare för att skapa en sann atmosfär. Jag tror verkligen att människor kan vänja sig vid nästan vad som helst, och ju mer du tar ifrån dem – deras frihet, deras identitet – desto större betydelse får det enda de har kvar: deras personlighet. Människor som sitter i fängelse tas ifrån så mycket. Med de kan fortfarande prata. De kan charma och skrämmas. Deras känsla för humor, tror jag, blir förhöjd. Att låsa in människor är så dysfunktionellt och onaturligt, och institutioners logik kan vara så skrattretande, att det finns lika många tillfällen att skratta i verkligheten, som i min roman.

Rachel KushnerJag har läst att Romys liv innan hon hamnar i fängelse – hennes ungdom i San Francisco med en frånvarande mamma, droger och sexuellt våld, och senare hennes arbete på en sex-klubb – till viss del är din egen historia. Vad är ”sant” och vad är ren fiktion?
Jag kan inte föreställa mig vad poängen skulle vara med att presentera en tydlig karta över vilka delar som matchar min egen biografi: vad skulle du vinna på det, som läsare? Och vad skulle förloras av bokens sanning, vilket inte är en sanning som är beroende av verkligheten, utan istället en sanning så som kost kan vara sann. Om jag hade velat skriva en memoar, så hade jag skrivit en memoar. Men jag är romanförfattare, och precis som alla romanförfattare, så förlitar jag mig på mitt eget sinne, och minnen, och känslor, och allt jag ser och möter i världen, för att kunna skriva en bok. Ingen tar sina romaner ur luften. De kommer från livet. Det, tror jag, kan kännas i en författares verk: när de har ett sant kommando över sitt material kan du känna det. Om du känner det kommandot, i The Mars Room, så är det allt du behöver veta.

Tycker du att The Mars Room är en bok om ”vad det innebär att vara fattig och kvinna i USA”, så som tidningen The Guardian påstår, eller handlar den om något annat för dig?
The Guardian, trots den respekt tidningen åtnjuter bland folk i USA, är en tabloid så som de sätter sina rubriker. Deras rubriker är ofta så melodramatiska, förenklade och pinsamma. Med det sagt, tror jag inte att de menade något illa med den rubriken. Men boken handlar om många olika saker för mig. Om det bara handlade om demografin beskriven i rubriken, varför inte skriva en faktabok? Om jag var tvungen att summera, så är det en bok om Kalifornien, om samtidens verklighet; en bok om den nära förestående framtidens brutalitet, som för vissa redan är här. Och en bok om rättvisa. Det är en bok med frågor, inte svar. Som problematiserar lagen.  Vår natur. Oss människor. Våldet. Och ödet.

Tack Rachel!

The Mars Room hittar du här till försäljning