Lena Andersson: "Vi har slagit in på ett destruktivt och intellektuellt såväl som politiskt ohållbart spår."

Lena, för de som ev. inte känner till dig sedan tidigare, hur skulle du presentera dig själv?
Som författare debuterade jag 1999 med boken ”Var det bra så?”, sedan dess har jag gett ut ett antal romaner och andra sorters böcker. Utöver det har jag hela tiden skrivit i dagspressen, kritik, krönikor, kolumner. Jag är född 1970 i Stockholm och fortfarande bosatt där.

I förra boken Sveas son mötte vi Ragnar, och nu i Dottern möter vi hans dotter Elsa. Vad är den största skillnaden i deras sätt att förhålla sig till livet och världen?
Som finsnickare är Ragnar en handens man, och en mental ingenjör. Elsa är mer intellekt och humaniora. Men båda är de tänkande människor i betydelsen att de grubblar och bekymrar sig över hur man på bästa sätt ska förhålla sig till världen och människorna. Elsa ramlar också rakt in i en ny tids idéer som går på tvärs mot Ragnars men samtidigt är reaktionen på och följden av hans epoks föreställningar. Det är nya idéer om jaget och subjektets känslor av absolut värde, som i sämsta fall tar sig uttryck i att man har rätt till saker oavsett vad man gör, snarare än att man har plikter och ansvar.

Det finns en fantastisk scen i boken där den sjuåriga Elsa släpar hem en låst cykel. Hur hör hennes kamp med cykeln, och oviljan att be om hjälp, ihop med hennes personlighet – eller med tidsandan?
Framför allt får hon inte slarva, inte för fadern och inte för folkhemmets skötsamhetsmoral. Har man slarvat bort cykelnyckeln måste man reda ut det själv, då får man släpa hem sin cykel med egna krafter fast det knappt är möjligt.

Kanske hör det inte ihop med tidsandan så mycket som med det idéskifte som det svenska folkhemmet genomgår vid den aktuella tiden, mitten av 1970-talet. Folkhemmets tankegods är enormt intressant på det sättet att det börjar i en etik, den om plikt och dygd, att inte ligga till last men med egna och gemensamma krafter kunna upprätta ett anständigt liv. Genom sin egen inbyggda rörelse övergår det på något nästan automatiskt vis i en nästan motsatt etik, som är omhändertagandets och socialstatens, att ingen ska behöva släpa på någon cykel, ingen ska lastas för att ha tappat sin cykelnyckel, man ska få hjälp. Men Elsa är ännu inte där, hon tycker att hon ska reda upp situationen själv om det är hon som har slarvat.

Det är den rörelsen jag försöker skildra i mina två böcker om folkhemmets uppgång och fall och motsvarande mentalitetsförskjutningar. Trots att Elsa är ett litet barn tycker hon inte att kan lägga cykeln vid vägrenen och vänta på att fadern ska hämta henne, för hon har förstått att man ska ta ansvar för sig själv, sina handlingar och sina ägodelar.

Hon släpar således hem sin för dyra pengar inhandlade cykel fast det är alldeles tungt, men det är hennes plikt. De vuxna ser det Elsa inte ser, att hon är ett barn som inte skulle behöva ta så här stort ansvar. I vår tid är det kanske en liten smula tvärtom, att vi emellanåt inte förstår att vi inte är barn, utan myndiga och måste hålla reda på vår nyckel själva och släpa hem cykeln fast armarna darrar.

Under en period i livet lider Elsa av ätstörningar. Vad tänker du om vår tids fixering vid dieter och vikt, och har du något motgift?
Detta hör till de ämnen jag tänkt väldigt mycket på och ägnat mig mycket åt. Frågan om ätandet och allt som omgärdar det engagerar mig djupt, av både personliga och samhälleliga skäl.

Jag tror dock inte att det främst är orealistiska kroppsideal som gör att vi får problem med maten och ätandet. Jag tror att det förhåller sig på andra sätt. Hela vårt samhälle är ätstört och det kommer sig av, tror jag, att vi förlorat kontakten med den gamla enkla men svåra tanken: vad är det att leva och hur ska man leva? I det har maten, näringen, ätbeteendet och inte minst måltiden en stor och viktig betydelse. Vi lever slarvigt i vår tid, tänker slarvigt och lever slarvigt i det att vi hela tiden tror att människans tidigare gjorda kunskaper inte har så mycket att lära oss utan är något som ska besegras och övervinnas. Vi sönderdelar världen i smådelar i stället för att se helheter. Vi får höra att vi ska äta mer nötter och frön, men vad ska vi äta för maträtter? Nötter och frön, fullkorn och grönsaker är inga rätter, och i motsats till djuren har människan utvecklat rätter som består av kombinationer.

I detta har fokuset på vetenskaplig kostrådgivning snarare än matkunskap grundlagd genom beprövad erfarenhet fördärvat oss. Vi har förlorat förmågan att förhålla oss sunt och med glädje till smakkombinationerna och ätandet. Vi tror att maträtter precis som annat blir och bör bli förlegade bara för att de är gamla. Vi tror att våra smaklökar finns för att lura oss bort från den smala vägen, men de är inte förledande fördomar som vi ska bekämpa, de finns för att leda oss rätt.

Jag tror att detta är en mycket djupare liggande mänsklig fråga, filosofiskt och psykologiskt, än vi gör den till. Här finns åtskilligt att diskutera och tänka på.

Vidare tror jag att obehaget och vantrivseln med den egna kroppen att göra med vår produktion av kläder. Det finns nästan bara konfektion. Man får hålla till godo med de genomsnittsformer och genomsnittsstorlekar som erbjuds. Det sitter inte bra på nästan någon, alltid är det fel någonstans, om det är rätt runt midjan är det fel runt låren och bysten. Tidigare, före mitten av 50-talet låt säga, måttsydde och ändrade man i högre grad sina kläder också om man inte hade det gott ställt. Man hade inte mycket kläder men de man hade var tänkta att passa ens kropp.

Det påverkar synen på kroppen och välbefinnandet i den. Ett plagg som då sitter fel är felsytt snarare än visar att det är fel på ens kroppsformer. Som vi nu har det avgörs vår känsla inför vår påklädda kropp av hur klädföretagen har sytt kläder efter standardmått. Om vi var noggrannare med detta skulle varje kropp få sina skärningar. I stället pressar vi in våra kroppar i standarskärningarna som inte passar riktigt. Det är förödande för kroppsuppfattningen.

Det är klart att vi får en ätstörd värld av dessa livsfientliga förhållningssätt.

Det finns människor i boken som tycks illustrera uttrycket ”även ett offer kan vara en skitstövel”, tex den unga kvinnan från en minoritetsgrupp som förtrycker sina vänner genom att spela på underläge. Det är en befriande nyanserad bild av verkligheten och får mig att vilja veta mer om hur du tänker kring samtidens politiska korrekthet?
Skildringen i boken av detta stora komplex som våra västerländska samhällen håller på att kvävas under och gå sönder av är ett direkt åskådliggörande av hur jag tänker om de frågorna, om gruppidentitet och individuell identitet, om onödiga och krampaktiga konflikter som beror på flykten från samtalet, grubblandet och prövandet in i ett ogeneröst misstänkliggörande av andras avsikter och intentioner.

Vi har slagit in på ett destruktivt och intellektuellt såväl som politiskt ohållbart spår. Den utvecklingen ville jag skildra ett fragment av i boken.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig när man läst Dottern?
Allt det ovan berörda och en hel del därtill, en och annan insikt om mänskligt levande, om denna tid i Sverige, en stark upplevelse av språkets möjligheter till förmedling av det som inte ligger direkt i språket utan mellan och bakom orden.

Tack, Lena!