Rachel Cusk: "Min stora utmaning är att möta mina egna förväntningar"

Rachel Cusk, född 1967 i Kanada men boende sedan länge i England, verkar söka efter sanning i allt hon skriver. Men domen kan vara hård mot en kvinna som säger som det är. Det fick Rachel bittert erfara när hon, i två självbiografiska böcker, berättade om sin upplevelse av att bli mamma och senare om skilsmässan från sin man. I en recension i Sunday Times beskrevs hon som en ”spröd liten dominatrix och oöverträffad narcissist som exploaterar sin man och sitt äktenskap med förtjusning”. Efter det har Rachel sagt att hon inte visste om hon kunde skriva fler böcker. Hon ville berätta något sant – men inte i självbiografisk form – och fann tillslut lösningen i sitt nya romanprojekt – en trilogi bestående av romanerna Konturer, Transit och Kudos.

I trilogin möter vi Faye, som i den inledande romanen Konturer tar ett flyg till Aten för att undervisa på en kurs i litteratur. Bredvid henne på planet sitter en man som snart börjar berätta om sitt liv. Faye säger inte mycket men hennes skarpa iakttagelser och kommentarer tvingar mannen att bli ärligare och ärligare...
Väl framme i Aten, och senare under en flytt till London i boken Transit och under en litteraturfestival i Europa i den avslutande romanen Kudos, fortsätter Faye att lyssna på människorna hon möter. Och det är genom deras berättelser som hon själv sakta får konturer och vi får lära känna även henne.
Trologin blev Rachels stora internationella genombrott och enligt många hör den till en av vår tids stora litterära bedrifter

- Jag undersöker tankar och idéer som det är svårt att få grepp om i konventionell litteratur: förlust, tystnad, lyssnande.” svarar Rachel på frågan Vad hon har för mål med sina böcker.

Vem skriver du för?
– Jag skriver för individer, och folk som ser sig själva som individer. När jag möter läsare märker jag att de nu är mycket yngre än tidigare läsare jag haft, många unga kvinnor. Jag har också varit väldigt tagen av skandinaviska läsare, ett enormt intresse med journalister som rest till mig. De som intervjuar mig gör det för att de själva hittat något i boken som blivit ett sorts uppvaknande, och när jag hör det får jag så mycket energi. Att det jag skriver kan hjälpa andra på något sätt, att det kan kännas så nödvändigt och angeläget, är en väldigt bra anledning att skriva en bok.

Varför blev det en trilogi?
- Jag visste vad jag ville visa redan från början och skrev först klart Konturer, men efter den kände jag att jag nyss påbörjat något som väckte många obesvarade frågor. Då blev det två böcker till. Men nu är det definitivt slut, det förstår alla som läst.

Hur ser du på dina stora internationella framgångar, hur påverkar de ditt framtida skrivande?
- Jag är så inne i min egen bubbla, och kan inte ta mig an framgångarna och pratet om mig för man vet aldrig vad som händer i framtiden. Men jag märker framgångarna genom mina barn, de går på universitet och många i deras värld läser mina böcker nu. När mina tidigare verk kritiserades hårt i England var det en mycket tung tid för dem så det här är ju en sorts omvändning, på ett positivt sätt.

Hur ser din skrivprocess ut?
- Den är för mig en plats och tid då jag verkligen gör det jag vill, en väldigt unik upplevelse som inte händer så ofta. Min stora utmaning är att möta mina egna förväntningar på att allt jag skriver ska vara totalt originellt och innehålla ett grepp om sanningen. Det är så lätt att upprepa sig själv och skriva samma bok som man gjort innan. Jag tycker om att skriva när jag uppnår känslan av att skapa något värdefullt – men resten, vägen dit, är ganska tung.

Tack, Rachel!

Intervjufrågorna ovan är hämtade från Selmastories.