Ninni Schulman: "...igenkänning, i synnerhet när det kommer till våra värsta känslor, är livsavgörande."

Efter ett antal framgångsrika deckare är du nu aktuell med den självbiografiska romanen Flickebarn 291. Berätta om den.
Jag tror att alla författare har någon eller några smärtpunkten i själen som en gång i tiden var anledningen till att man började skriva. I mitt fall har jag använt vissa i mina deckarna, men den största smärtan har jag inte orkat närma mig. Men nu kom jag till en punkt i livet när det inte gick att undvika längre. Boken handlar om min barndom som jag under långa perioder tillbringade på sjukhus och en uppväxt där jag på grund av min kropp kände mig annorlunda och utanför. Men också om försoning, att det går att acceptera och respektera sig själv.

Vad är du mest nöjd med, i boken?
Att den är rak, osentimental och helt sann. Jag är också nöjd med hur jag balanserar berättandet om andra i min närhet. 

Hur skiljer sig känslorna och tankarna inför detta boksläpp från dina tidigare?
Det är läskigt på en helt annan nivå. Här handlar det om mig, som att ställa sig naken till allmän beskådan. Som tur är har jag låtit ganska många läsa innan och deras positiva gensvar är ändå en sorts trygghet.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig när man läst boken?
Jag hoppas att man hittat något man själv känner igen sig i. Det kan vara en skilsmässa, svårigheter att få barn, kanske har man själv tillbringat tid på sjukhus som barn eller blivit lämnad av någon annan anledning. Jag tror att igenkänning, i synnerhet när det kommer till våra värsta känslor, är livsavgörande.

Om vi ska blicka framåt, vad kommer efter? Blir det en ny resa till Hagfors?
Japp. Mer Hagfors blir det. I alla fall en till. Jag håller just nu på att skriva den sista boken i Hagfors-serien som ska nå läsarna i vår.

Tack, Ninni!