Alex Schulman: "Boken börjar med slutet och går sedan timme för timme bakåt."

Namn: Alex Schulman
Bor: Stockholm
Bästa platsen att skriva på: I ett arbetsrum hemma i lägenheten, med dörren inte helt stängd, så att man får vara ifred, men samtidigt kan lyssna på barnens lek där utanför. Man får vara ensam och tillsammans på samma gång.
Bästa platsen att läsa på: I bastun. Tyvärr blir böckerna fuktiga och sidorna räfflade, men ingenting slår det.
Bästa maten: Chark. Alltid chark.
Bästa utflyktsmålet: Gotland.
Bästa söndagssysselsättningen: Vara hemma i lägenheten med familjen och göra mat som tar sådär lång tid, man börjar vid 14 och vid 18 är maten inte klar ännu.
Författarförebild: Det växlar hela tiden, men just nu kanske PO Enquist, för jag läste om hans ”Ett annat liv” och slogs av språket, hur allt bara försiktigt men bestämt flyter fram för honom.
Dold talang: Jag kan cykla nerför trappor. Jag jobbade som cykelbud i Stockholm i början av århundradet och då lärde jag mig. Säg en trappa i huvudstaden och jag kan cykla ner för den.
Skulle aldrig: Cykla ner för trappor. Insåg nu att det var 10 år sedan jag cyklade ner för en trappa, tror inte jag vågar längre.

Berätta om nya bok Överlevarna?
Den handlar om tre bröder som reser tillbaka till sitt barndoms torp för att sprida askan av en död mor. Och där äger en slutlig uppgörelse rum. Den utspelar sig under ett dygn, och jag berättar historien baklänges, så kronologin är omvänd, boken börjar med slutet och går sedan timme för timme bakåt. Det var väldigt spännande att skriva på det sättet.

Utan att avslöja något så är slutet en överraskning som både förklarar och kastar omkull en del av berättelsen. Hade du slutet klart för dig redan från början?
Nej, hur boken skulle sluta kom till mig i mitten av skrivandet.

Om man ska gissa känns det som att du står nära den medlande mellanbrodern Benjamin som är bra på att läsa av nyanser i stämningar, tex när mammans humör växlar. Vem känner du mest för i berättelsen?
Du har rätt i att jag står närmast mellanbrodern i boken, men jag känner nog lika starkt för alla tre. Det är väl det gestaltning handlar om, att sätta sig in i sin karaktär, så att man blir ett också med dennes val och bevekelsegrunder.

Vad var svårast med att skriva Överlevarna?
Det var rent teknisk lite klurigt, detta är min mest komplicerade bok hittills rent formmässigt, eftersom det går baklänges. Så det var mycket post it-lappar där ett tag, och jag fick rita upp en tidslinje som jag satt på väggen, så att det inte blev fel.

Vad är du mest nöjd med?
Jag är mest nöjd med att jag faktiskt skrivit min första riktiga roman, alltså en skönlitterär berättelse som inte utgår från något som hänt i verkligheten.

Hur tycker du att Överlevarna skiljer sig från dina andra böcker?
I just detta. Och det har varit roligare. När jag skrivit mina tidigare böcker har det varit så mycket hänsyn till höger och vänster. Jag hr skrivit om människor som är i livet. Och framför allt: jag har hela tiden haft ett ansvar att berätta det som det var, som jag uppfattade det, alltså sanningen. I den här boken behöver inte förhålla mig till något som hänt. Även om jag förstås är ute i samma ärende: att skriva sanningen.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig efter att man läst Överlevarna?
Det kan jag inte svara på. Jag är så dålig på sånt.

Alla dina böcker är inspirerade av dig själv och människorna runt omkring dig, ditt och deras liv. Hur känner du inför att skriva en helt fiktiv berättelse i framtiden?
Gör inte de flesta romanförfattare precis så här? Alla som skriver fiktivt hämtar väl inspiration till karaktärer och händelser från verkligheten. Att skriva en helt fiktiv berättelse, går det ens? Allt är väl en blandning av fantasi och verklighet?

Till sist: har du något riktigt bra boktips du vill dela med dig av till våra medlemmar?
Jag säger det till alla jag känner: läs 100 år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez, särskilt nu när den är så fint nyöversatt av Lina Wolff.

Tack, Alex!