Christina Whaldén: "...bra dramatik handlar ju ofta om de stora frågorna i livet."

Christina Wahldén är författare och journalist. Hon drivs av en passion för Australien sedan hon studerade i Sydney. Första delen i Darwin-serien, Nämn inte de döda, nominerades till Årets svenska kriminalroman 2020 och nu är hon aktuell med uppföljaren i serien. 

Berätta om nya boken Cyklonvarning.
En ung man som tillhör ursprungsbefolkningen hittas skjuten i en socialt utsatt förort till Darwin i norra Australien. Under polisutredningens gång så tilltar cyklonen Scott (som är fiktiv) i styrka. Upplösningen kommer i ett cyklonsäkert rum på en skola i ett avlägset samhälle. Jag har själv besökt en sådan plats i norra Arnhem Land 2019. Som läsare får man följa poliserna Bluey och Jess i deras vardag. Svenska Greta har flyttat ihop med Blueys dotter Cat. Vallabyn Mango har blivit vuxen men bor i ett hägn i Blueys trädgård. Boken utspelar sig under jul och nyår då det är väldigt varmt i Darwin.

Hur fick du inspirationen och idén till boken?
Grundidén om en cyklon fick jag redan till den första boken i serien, Nämn inte de döda. Jag hade besökt Darwin två gånger och där är cyklonen Tracy från 1974, som dödade många, ständigt närvarande. Polisen Bluey förlorade sin lillebror då. Skildringen av den cyklonen var det allra första stycket text jag skrev i serien, men min förläggare John Häggblom ville lyfta ut det och spara till en egen bok. Då var det ett jobbigt beslut, men nu när jag ser resultatet känns det helt rätt.

Vad önskar du att man som läsare tar med sig efter att man läst Cyklonvarning?
Ett fortsatt intresse för Australien i allmänhet och Norra territoriet och Darwin i synnerhet. En nyfikenhet på naturen och människorna, särskilt ursprungsbefolkningens utsatta situation och deras enormt rika bildkonst och andra konstformer.

Under dina år som kriminalreporter på SvD bevakade du främst våld mot kvinnor och flickor och i dina senaste kriminalromaner behandlar du det tunga ämnet rasism och orättvisa, framför allt gentemot ursprungsbefolkningen i Australien. Vad är det som gör att du dras till dessa tunga frågor?
Jag vet faktiskt inte riktigt. Bra journalistik, men också bra dramatik, handlar ju ofta om de stora frågorna i livet som svek, makt, pengar, sex, död. Jag upplever inte i första hand att det är tunga ämnen, utan snarare just stora frågor, etiska dilemman där man kan tänka Hur skulle jag ha gjort i den situationen? Genom att skriva om sådant kan jag också bearbeta det som personer har berättat för mig eller saker som jag vet har hänt.

I Cyklonvarning närmar sig en enorm cyklon Darwin och i din förra bok Nämn inte de döda tampas invånarna i Darwin med en enorm luftfuktighet och hetta. Hur tänker du kring naturen och naturfenomen och den roll de kan spela i vårt vardagliga liv?
Klimatförändringarna är extremt påtagliga i Australien. Julen 2019 rasade våldsamma bränder över hela kontinenten och kanske så många som en miljard djur dog i lågorna. I värsta fall kommer delar av landet att bli så varmt att det inte kommer att gå att bo där till slut. Jag har inte själv upplevt en cyklon men har läst på allt jag kunnat om Tracy. Cyklonen i boken blir också en metafor för de inre stormar som karaktärerna i boken utsätts för.

Du har otroligt många böcker och olika genres på din meritlista – barnböcker, ungdomsböcker, kriminalromaner, romaner, lättläst för vuxna och faktaböcker. Känner du dig någonsin splittrad mellan dina olika böcker, eller faller det sig naturligt att skriva så mycket olika saker?
Ämnena skiljer sig inte så mycket åt. Man kan skriva om brott eller om mänskliga rättigheter för barn, vuxna och på lättläst svenska. Det är mer hur man skriver och formen som skiljer sig. Jag är en otålig person som gillar omväxling och för mig har det snarast fungerat som en växelverkan. Böcker för barn och unga har varit min motor. För vuxna kan man skriva mer komplext och också lämna läsaren lite mer i sticket. Böckerna för olika målgrupper blir som kommunicerande kärl.

Vilken genre är svårast att skriva?
Lättläst är svårt på sitt eget sätt, där begränsas man av formen med kronologiskt berättande och få personer. Barn är läsare som inte är artiga, är det tråkigt slutar de att läsa. Allra svårast är kanske de unga vuxna som direkt ogillar böcker. Att skriva för vuxna som aktivt väljer att läsa frivilligt är en lyx jag inte är så bortskämd med.

Vilken av alla dina böcker ligger dig allra varmast om hjärtat och varför?
Det där är som att fråga en förälder vilket av sina barn som hen tycker bäst om. Jag tänker att de andra böckerna kanske blir ledsna. När jag får den frågan brukar jag svara Kort kjol, som är min debutbok, en ungdomsroman om våldtäkt från 1998. Det var det första manus jag skrivit som också blev utgivet, jag hade gjort en del försök innan det. Sedan är jag förstås väldigt kär i Darwindeckarna, eftersom jag då får befinna mig i Australien åtminstone i tanken.

Tack, Christina!