Helene Flood: "...vi måste släppa kontrollen och riskera att bli svikna när vi väljer att lita på någon."

Helene, grattis till en fantastisk bok och till nomineringen till Årets Bok 2024!

Vad var första tanken när du fick vet att Änkan är nominerad?

För det första blev jag jublande glad! Det känns så overkligt roligt att vara nominerad. Jag har ju varit tvungen att hålla det hemligt fram tills nu, så min andra tanke var väl ungefär att det skulle bli svårt att hålla tyst om det. Och det blev det.

Hur skulle du själv beskriva Änkan?

Änkan är både en kriminalroman och ett familjedrama. Jag ville skriva om en människa som befinner sig i en kris som hon inte vet hur hon ska hantera. Evy är 68 år när hon plötsligt blir änka. När hennes man Erling dör under mystiska omständigheter inser Evy att även hon kan vara i fara och att hon inte vet vem eller vad hon kan lita på. Jag tyckte att det var spännande att placera en huvudperson i en så tillspetsad situation i ett kriminaldrama. Boken handlar om familjehemligheter, val som har fått fatala konsekvenser och de små öppningarna där saker kan ställas till rätta igen. Och så handlar den så klart om vad Erling råkade ut för, och varför.

I boken står en äldre kvinna och mamma, Evy, i centrum, vilket inte är den vanligaste huvudrollsinnehavaren. Hur gick dina tankar när du skrev henne?

Jag har hela tiden vetat att min trilogi (Terapeuten, Betraktaren och Änkan) skulle avslutas med historien om en äldre kvinna och hennes familj. Som jag ser Evy bär hon på en stark längtan efter att slå sig fri och få leva ut känslor som hon varit tvungen att tränga undan i alla decennier som gift. Det här får ibland både våldsamma och tragiska konsekvenser. Jag ser henne också som en människa som verkar stabil utifrån men som har ett topplock som kan lyfta när som helst. Det tycker jag är spännande, när en människas fasad börjar krackelera.

Dina romaner har familjedramat i centrum och du är, förutom författare, även psykolog. Varför är familjer och deras drama en så bra ingrediens i spänningsromaner, tror du?

Det är ett klassiskt tema eftersom det är något som berör oss alla! Det är mänskligt att känna skräck inför tanken att de som står oss allra närmast inte går att lita på. I kärlek behövs tillit – vi måste släppa kontrollen och riskera att bli svikna när vi väljer att lita på någon. Det är något av det vackraste med kärleken, tycker jag, men det gör oss också sårbara. Det här dilemmat har alla som levt nära någon upplevt. Dessutom finns det alltid historier i familjer om sånt som hände för länge sen. Vem var favoriten och vem var det inte, vem blev sedd och vem hamnade i skuggan av någon annan, vem fick mest uppmärksamhet och vem fick minst? Gamla oförrätter från uppväxten kan få folk som är över 40 år att bete sig som små barn. Jag tror att vi engagerar oss så starkt i familjedramatik eftersom vi alla har upplevt liknande situationer.

Det är ett otroligt snyggt pusselarbete med olika vändningar i boken och man misstänker hela tiden olika personer. Vad var det svåraste med att skriva Änkan?

Vet du, det allra svåraste var att min pappa dog under tiden som jag skrev den här boken. Jag hade skrivit kanske åttio sidor när han hastigt och utan förvarning gick bort. Det som händer i boken är så klart något helt annat, men hans dödsfall kom också helt utan förvarning och var fullständigt omskakande. Jag föll ner i en sorg, precis som karaktärerna jag skrev om. Det var nästan omöjligt att skriva under en period, och jag la undan manuset i över ett halvår. Men när jag tittade på det igen såg jag på det med nya ögon. Det tror jag kan ha tillfört något till boken, inte minst tror jag att det hjälpte mig att få in mer djup i Evys sorg och chock.

Och vad är du mest nöjd med, med boken?

Det roligaste att skriva var scenen med påskmiddagen. Några veckor före Erlings död bjuder han och Evy sin familj på påskmiddag. Den här tillställningen beskrivs vid två tillfällen, men däremellan har Evy – och läsaren – fått reda på saker som gör att det som sker och sägs under middagen uppfattas på ett helt nytt sätt. Att få till den här effekten var viktig för mig och i all ödmjukhet blev jag också väldigt nöjd med resultatet.

Till sist: har du något riktigt bra boktips att dela med dig av? En bok du aldrig glömmer.  

Jag glömmer aldrig De små tingens gud av Arundhati Roy. Det är en berättelse om två indiska tvillingar som upplever många omskakande händelser som barn, som de bara delvis förstår. Historien är cirkulär och betydelsen ändras under berättandet, och läsaren får samma upplevelse. Det är snyggt gjort. I krimgenren är jag förtjust i Peter Høegs Fröken Smillas känsla för snö. Boken är som sin hjältinna – mörk, komplex, ibland närmast obegriplig, men alltid kompromisslöst spännande. Mitt exemplar är nedklottrat av understrykningar eftersom det finns så fina formuleringar och bra iakttagelser i den, det är ett stort plus.

Tack, Helene!