Marian Keyes: "Jag har förälskat mig i Sverige"

 

 

- Som person? Snäll, rolig, nyfiken. Som författare? Ärlig, rolig, hoppfull.
I 30 år har jag skrivit romaner om samtida kvinnor och deras ständigt föränderliga utmaningar, i en ton som lyckas vara brutalt ärlig men samtidigt varm och ofta rolig. De ämnen jag utforskar är sådana som sägs drabba "andra människor" – aldrig oss själva: beroende, ofrivillig barnlöshet, depression, vänskaper som tar slut osv.

 

- Medelålder. Orädd. Hoppfull.

- Generellt är mitt “uppdrag” som författare att utforska livet för kvinnor som är ungefär i min egen ålder. Eftersom begreppet “medelålder” känns mycket yngre nu än det brukade, kändes idén om en kvinna som börjar om nästan från noll både realistisk och intressant. Jag ser det faktiskt hända omkring mig.
Det är helt trovärdigt att Anna skulle ha gått in i väggen på sitt glamorösa men stressiga jobb, och att hennes romantiska relation skulle ha knakat under trycket från lockdownen.
Men att börja om mitt i livet innebär att man bär med sig bagage – saker vi gjort som vi önskar att vi inte hade gjort, vänskaper och relationer som avslutats på ett rörigt sätt – och det är viktigt att ta med även detta.

- Tack så mycket! Sympatiska men trovärdigt bristfälliga huvudkaraktärer är nyckeln. (Ju äldre jag blivit, desto mindre svartvit har jag blivit i min syn på karaktärer – till och med de “värsta” av oss har något gott i sig, och en “perfekt person” kan bli rätt tråkig i längden.)
Situationen eller frågan som är central i boken måste vara meningsfull för karaktärerna. Om författaren gör sitt jobb rätt, så kommer läsaren att bry sig.
Ett persongalleri kan vara hur litet eller stort som helst, men varje person måste kännas som en riktig människa – inte bara en kliché. En blandning av personligheter i gruppen gör det också roligare.

Slutet måste inte vara helt lyckligt för att det ska vara feelgood. Ett bitterljuvt slut, där vissa får en del av det de hoppades på, är helt okej. Tonen är viktig – ett öppet men hoppfullt slut är bra.

- Många gånger! För 30 år sedan var jag tvungen att sluta dricka alkohol och jag var förkrossad – jag trodde mitt liv var över och att jag lika gärna kunde dö. Men jag hade helt fel, mitt liv höll just på att börja.

 

Sen, för ungefär 15 år sedan, gick jag igenom en svår depression och trodde att mitt författarskap var över. Det var en tuff tid, men jag blev bättre och kunde börja skriva igen.

 

Förra året fyllde jag 60 – och bestämde mig för att börja plugga igen och lära mig något jag alltid velat men varit för rädd för att ta ledigt från jobbet för att göra. Så jag gjorde det (en kurs i inredningsdesign) och älskade det, även om jag insåg att jag nog inte kommer att försörja mig som designer. Men att lära sig något nytt var fantastiskt, att få upptäcka en helt ny värld var väldigt givande.

- Familjen betyder allt för mig – och det lustiga är att jag inte insåg hur mycket jag idealiserar familjen förrän för kanske tre eller fyra böcker sen! Jag är äldst av fem syskon och jag är som lyckligast när vi alla är tillsammans: min mamma, mina syskon, deras respektive och barn (vi är 18 personer totalt).

 

Min man sa en gång att kärnan i en sitcom är omaka människor som är fast med varandra. Jag skulle inte säga att min stora familj är helt olika mig, men det finns tillräckligt mycket variation och udda personligheter för att vi ska framstå som en brokig skara – och jag ÄLSKAR det.

 

Vi är också ganska rättframma mot varandra – om jag blir uttråkad av ett samtal kan jag bara ta mitt glas eller tallrik och gå till ett annat, mer spännande sällskap – och ingen blir förolämpad. Men vi kommer också extremt bra överens.

Ibland, när någon – ofta ett barn – sagt något klokt eller roligt och alla skrattar, så tänker jag: jag vill återskapa den här intimiteten och samhörigheten i en bok. Så jag försöker.
Jag lyfter inte händelser eller karaktärer direkt från verkligheten, men genom att skapa en påhittad familj med sin egen dynamik kan jag skapa en stämning där (förhoppningsvis) läsaren känner att de hör hemma.

- Bokstavligen hundratals. Att läsa var min första drog och är fortfarande den största källan till tröst i mitt liv. Nu när jag själv är publicerad tillbringar jag mycket tid med att känna mig HELT otillräcklig när jag läser andra författares böcker. Men det är inte nödvändigtvis dåligt – att läsa människor som är annorlunda eller bättre än jag gör att jag anstränger mig mer: att göra meningar mer precisa; att uttrycka känslor tydligare; att bygga upp intriger effektivare, osv.

Här är några av mina favoriter: Kate Atkinson, Francesca Segal, Kaliane Bradley, Louise O’Neill, Liane Moriarty, Jojo Moyes, Elizabeth Strout, Abby Jimenez, Richard Osman, Ann Cleeves, Elif Shafak, Mhairi McFarlane.

 

- Det är väldigt svårt att välja bara en, men just nu är det nog Demon Copperhead av Barbara Kingsolver. Jag älskar hennes romaner och jag älskar också hennes värderingar. Demon Copperhead är både en episk berättelse och en förkrossande skildring av opioidkrisen i USA.