Äntligen närmar hon sig Mjöbäck! Nina Storm har tagit några dagar ledigt från Myndigheten för kulturstöd där hon är kommunikationschef. Men under bilfärden från Stockholm till Västergötland har myndighetens chef, generaldirektör Diana Wikman, ringt och gapat. Hon kräver hjälp att hantera en frågvis journalist, trots att Nina har semester.

Nina är minst sagt irriterad men när hon får syn på kyrkan lugnar hon sig. Snart är hon framme vid Mjöbäcks prästgård. Här, hos moster Lilly och morbror Oscar, har Nina tillbringat en stor del av sin barndom. Och nu har änkan Lilly oväntat testamenterat både prästgården och hela kvarlåtenskapen till henne.

När Nina några timmar senare har träffat advokaten, blivit serverad kaffe ur Lillys vackra koppar och de har gått igenom alla papper har det hunnit bli mörkt och hon inser att det är första gången hon ska sova i det stora, enligt belägna huset, ensam. Därför tänder hon alla lampor innan hon tar kökstrappan upp till övervåningen för att bädda.

Där uppe finns flera rymliga garderober. Den ena av dem är fylld med allt en nattgäst kan behöva och Nina minns när hon som liten hoppade bland alla mjuka täcken och madrasser.

Men nu står en kartong ovanpå täckena och i stället för att hoppa plockar Nina upp den och gläntar på locket. Hon tror knappt sina ögon. Kartongen är fullproppad med sedelbuntar. Pengar som definitivt inte är inkluderade i arvet. Vad ska hon göra?

Garderobsfyndet sätter hela Ninas tillvaro i gungning. Snart är hon tillbaka i Stockholm med en stor förmögenhet i bagaget. Hux flux är hon indragen i en lika frustrerande som farlig härva. Samtidigt tvingas hon strida mot sin synnerligen osympatiska chef, generaldirektör Diana Wikman …