Alex Schulmans dotter sitter på golvet i sitt rum och gråter. När han kommer in till henne stelnar hon till. ”Förlåt pappa”, säger hon. ”Det var inte meningen.” Alex går fram till henne, lyfter upp henne. ”Det är ingen fara”, säger han. De får ögonkontakt, alldeles snabbt innan hon tittar ner igen, och det går inte att misstolka. Alex ser rakt in i sin dotters skräck. Han känner ett förvirrat obehag. Varför är hans dotter rädd för honom? Senare samma kväll berättar Alex vad som hänt för sin fru. ”Du kan bli väldigt arg.” Visst vet han att han lätt blir irriterad och reagerar starkt på motgångar, stress och missförstånd. Men han har alltid trott att det var han själv som led mest av det. Men nu ser han något annat. Barnens tassande för hans ilska. Hur de ständigt läser av hans sinnesstämning, precis så som han gjorde med sin mamma. Och som hon troligtvis gjorde med sin pappa. För Alexs morfar, författaren och litteraturkritikern Sven Stolpe, kunde verkligen bli arg. Alex minns plötsligt hur undergiven hans mormor Karin var mot sin man. Hur den levnadsglada och varma Karin kunde få något skräckslaget i blicken när Sven blev arg. Och hur han i sin tur behandlade henne som luft, kunde förnedra henne inför andra eller som behandla henne som en ägodel. Det var som om han hatade henne. Varför?

Alex tänker på sin dotters rädsla för honom. Och han vet att den där nedärvda vreden han bär på måste få ett slut.

Det är så det börjar. Sökandet efter roten till familjens mörker. Men det är först när Alex får tag i en samling brev, ombundna med rosa sidenband, som han börjar ana vidden av vad han satt igång. En brevväxling mellan Karin Stolpe och författaren Olof Lagercrantz, och de berättar om en glödande kärlekshistoria. En passion som försiggår i det fördolda, med stulna kyssar bakom stängda dörrar och händer som hålls i hemlighet i mörkret. Karins och Olofs kärlek är på riktigt. Men vad händer om Sven kommer på dem?