Författaren Julie Lindahl var förberedd på det värsta då hon fick reda på att hennes farhågor stämde: morföräldrarna hade tillhört SS i det ockuperade Polen under andra världskriget. I början av 60-talet flydde de till Latinamerika, strax före rättegången mot SS-officeren Adolf Eichmann. Detta spår till familjens mörka förflutna ledde till en sexårig resa genom Tyskland, Polen, Paraguay och Brasilien. Insikten om att hon var ättling till nazister och förövare förvandlade hela hennes värld.

Den här boken berättar en historia om två människor, Julia Lindahls morföräldrar, som vände ryggen åt demokratin och aktivt arbetade för ett samhälle ordnat enligt ras. Vad fick dem att känna att det var rätt väg? Vilka konsekvenser har det fått för dem själva och människor i deras närhet under krigsåren och efteråt, genom generationer?

”I det mörka rummet finns inga sidor”, skriver Julia Lindahl. Så hur ska vi göra när skadan redan är skedd, för att inte vreden och raseriet ska få fäste och flamma upp på nytt? Här möter hon efterlevande till både offer och förövare som alla känner skam för händelser som de inte personligen ansvarat för eller ens varit med om. Hon berättar om sin mormor Oma som älskar litteratur och musik, men som håller fast vid sin gamla ideologi och är en renlärig nationalsocialist. Med fasa upplever Julia kylan som sänker sig när den tunna gränsen mellan civilisation och barbari förskjuts, och här ställer hon frågor som är minst lika aktuella idag som under andra världskriget: Vad är ondska, hur växer den och vad kan vi göra för att motverka den? Ett av svaren hon kommer fram till i sin bok är att inte låta historien falla i glömska och hur viktigt det är att inte dölja krigets och folkmordets verklighet med tystnad.