Sommargästen

Agneta öppnar bakdörren och går upp till den grönmålade bänken. Det var Hennings bänk, han byggde den själv i vedboden och släpade den uppför slänten. Hon sätter sig och låter blicken vila på havet, samtidigt som hon drar in doften av salt och tång. Huset ligger en bra bit upp och nedanför brer Mölle ut sig med alla sina ljusa hus som klättrar upp för backen. Deras hus – numera bara hennes – kallas Villa Tennsoldat och är byggt 1910. Det har så pass mycket snickarglädje, ett sexkantigt torn, balkonger och burspråk att det närmast liknar en gammaldags bröllopskrokan. Agneta känner på vigselringens slitna yta med ena fingertoppen. Hennes man är död. Det är svårt att ta in – och ännu svårare är det att tänka på det där han avslöjade strax före sin död … Men Agneta har ännu mer pressande bekymmer. Hon kan knappt betala för begravningen, ännu mindre bo kvar i sitt föräldrahem, om hon inte löser ekonomin. När Henning blev sjuk sa hon upp sig från jobbet på förskolan för att kunna ta hand om honom, och alla deras små besparingar åts upp. Nu sitter hon här, ensam och med tom plånbok. Och en sjudande ilska över sin mans hemlighet …

Några dagar senare stretar en tjusig danska, i alldeles för högklackade skor, upp för backen mot Agnetas hus. Hon heter Sophie och har just fått höra att det finns rum att hyra där över sommaren. När Agnetas väninna kom på idén som en lösning på pengaproblemen kändes det först befängt, men nu verkar det logiskt. Huset är ändå för stort för en person. Men inte hade Agneta trott att annonsen skulle leda till att hon fick en ny vän med dansk jävlarnamma och livsglädje. Eller att sommargästen skulle kasta ljus över Hennings avslöjande. För Sophie bär på egna sorger och hemligheter …