Den excentriska frikyrkodottern Ingegärd född i mitten av 1920-talet i Närke är 32 år och oskuld när hon gifter sig med värmlänningen Bertil. En framtidsman i 1900-talets Sverige, ett land i snabb förändring. De är två drömmare i 1950-talets folkhem. Tillsammans sätter de bo i Enebyberg utanför Stockholm, där den största dygden är att inte sticka ut. De har till och med  tränat bort sin dialekt. Huset de bor i är en nybyggd villa i vitt tegel med garage och oljepanna, hobbyrum med pingisbord, bastu i tvättstugan. En kanin i en bur på tomten. Och familjen inklämd i tre små sovrum, föräldrarna och fyra barn, två år mellan varje. Jonas och Kristina, Pelle och Mattias. När sommaren kommer klämmer hela familjen in sig in sin fullpackade lilla bil och far på sin långa årliga resa genom Sverige till Kosteröarna.

Familjen Gardell är utåt sett en välfungerande familj, men den tror inte på svaghet. Så kring sina hemligheter bygger de legender och nya sanningar. Det man inte får prata om förträngs, förnekas eller förvrängs. Såväl medvetet som omedvetet. Kring de hemligheter som måste skyddas bygger man upp komplicerade lögner.

När yngste sonen Jonas föds är Ingegärd nära att dö. Men när hon ser in i den nyföddes ögon förstår hon att hon måste fortsätta leva för den hjälplösa krakens skull. Där och då bildar mamman och morsgrisen Jonas ett förbund, en pakt som de aldrig ska bryta.

Ingegärd är lynnig, gapig och domderande, men ger också allt för sin familj. Sedan hon föddes har omvärlden försökt att korrigera henne. Hon skrattar för högt, kan inte passa tider och krånglar ständigt. Men det är först när barnen kommer som hon låter sig slipas ner. Om Ingegärd hade lyssnat noga, bortom barnskriken i det lilla huset, hade hon kunnat höra det dis­kreta ljudet av en fälla som slår igen …