Det kom ett brev från Håkan Nesser ...

Håkan Nesser är aktuell med tionde boken om Barbarotti, som också blir den sista. Här berättar han hur allt började.

I början av nittiotalet fick jag en idé till en polisroman. Det blev Det grovmaskiga nätet, den första boken med kommissarie Van Veeteren i huvudrollen. Någon gång när nummer två i serien kommit ut blev jag instruerad av en gammal räv i branschen, från en sydlig provins om jag inte minns fel: Du ska inte skriva tio böcker om VV, du ska skriva elva!

Varför då? frågade den artige novisen.

Därför att det är elva bokstäver i huvudpersonens namn, fick jag till svar. När man ger ut serien i halvfranskt band blir det en bokstav på ryggen till varje bok. Snyggt i hyllan!

Jag tackade för rådet, gick hem och började på bok nummer tre.

Något hundratal år senare, när föreliggande bok är ett faktum, har jag skrivit

sammanlagt tjugoen polisromaner där Van Veeteren och / eller Gunnar Barbarotti förekommer. Tio vardera har de fått, samt en där båda herrarna finns med – De vänsterhäntas förening. Dessutom nästan tjugo andra böcker där det kriminella inte är lika framträdande; straffbart många böcker, tycker en del, själv har jag ingen åsikt i frågan. Inte heller någon ursäkt.

Men angående de halvfranska ryggarna och frågan om det önskvärda antalet i en serie vill jag påpeka följande: Om man slår ihop bokstäverna hos Van Veeteren och Barbarotti får man just siffran 21! Vilket som bekant är ett ostraffbart tal. Dessutom har jag beklagansvärt få halvfranskor i mina hyllor, så om någon förläggare skulle komma på tanken att … etcetera och så vidare.

Till yttermera visso: Min arbetstitel på den allra första boken var Det tjugoförsta fallet. Någon på Bonniers tyckte inte om den, så jag fick lov att ändra till det där nätet.

Dock föll jag inte för frestelsen att använda min kasserade titel på den polisroman som läsaren nu håller i sin hand, det fick bli ett nytt nät istället. I alla händelser är jag nu klar med Van Veeteren och Barbarotti och vill rikta ett stort och varmt tack till alla läsare, både i Sverige och utomlands, alla ni som tagit er igenom någon, några eller flera av mina polisromaner. (De andra böckerna också, förresten.) Att skriva är ett grannlaga värv, att läsa är månne grannlagare ändå, och som bäst blir det förstås när både

författaren och läsaren sitter snärjda i berättelsens garn – som dödsdömda fiskar i ett grov- eller finmaskigt nät.

Ty det är just berättelsen som förtjänar huvudrollen. Den fyller ut tiden för både skrivaren och läsaren, den skapar ordning i kaos och mening i våra liv – idag hänger ihop med igår och imorgon, handlingar får konsekvenser och vi är ansvariga för våra beslut, även de felaktiga. Så tänkte jag från början och i den mån det fortfarande rör sig i mitt huvud tänker jag ännu idag på samma vis.

Så tack ska ni ha, tanten i Fleringe, Micke i Borås, Jutta i Köln och alla andra!

Detta om detta, over and out.

/Håkan Nesser, Rute socken i maj 2025