Den första frosten

Ute är det becksvart midvinter och snön täcker gatorna. Allis tittar ut genom bilverkstadens immiga fönster och ser sin bleka spegelbild i glaset. Tänker på sin farfar. Han är borta, men han finns med henne ändå. Han var hennes allt. Men hon kommer att klara sig. Kanske tar hon tur till kyrkogården efter jobbet, tänder ett ljus i lyktan på farfars grav. Komma ifrån jobbet som bilmekaniker, slippa hånfulla gliringar, blickar och fniss bakom ryggen. Samtalen över hennes huvud.

Några månader senare ligger Allis badkaret när hon tar sitt beslut. Hon kan inte stanna. När hon sluter ögonen kommer allt tillbaka … Hon ser scenen framför sig. Flämtandet när hans lungor tömdes på luft, kroppen under bilens rostiga underrede, det förvridna ansiktet, blodet som droppade innan ambulanspersonalen bar ut honom.

I ett försök att komma undan det plågsamma minnet av det fruktansvärda tar Allis sin tillflykt till en ensligt belägen stuga i de norrländska fjällen. Hon hade hyrt den osedd och vet inte mer än det som stått i annonsen. Faluröda väggar, vita knutar, ett gråmatt plåttak, en murad skorsten. Där finns också en liten bastu. Invid stugan rinner en älv och det är en dryg halvtimmes promenad från landsvägen. Hon ska stanna där till hösten. Hon ska äntligen få vara ifred, andas, komma till ro och sova en hel natt utan att vakna av de återkommande mardrömmarna. Hon vet inte hur fel hon har ...

En dag hörs ett svagt knakande, ett knarrande ljud som när någon ställer sig på trappsteget utanför stugdörren. Allis öppnar …