Där livet är fullkomligt

”Adele, vi har pratat om det här i nio månader. Nu är tiden ute.” Barnmorskans röst är både upprörd och tillrättavisande. Men Adele gör sig döv. Hon ligger i sjukhussängen och håller sin nyfödda dotter i famnen. Hur ska jag kunna lämna dig här, tänker hon och tittar på det fjuniga huvudet. Allt hon vet är att hon skulle kunna låta sig dödas för att skydda sitt barn. Är det vad som krävs? Det största beviset på kärlek, hade de sagt. Att ge henne chansen till ett bättre liv.
Barnmorskan vecklar ut födelseattesten och håller den framför Adeles ögon. ”Det är du som ska tala om vad jag ska skriva här”, säger hon. ”Men tänka nog efter, för det är oåterkalleligt.”
Allt brister. Adele ser sig själv i källaren i huset hemma. Med ryggen mot väggen och baken mot det kalla golvet. Som när hon var tio år och pappa försvann. Kan hon förvisa sin dotter till samma skitliv?

De måste prata. Semesterresan upp i bergen håller redan på att gå åt helvete. Fabio sparkar ilsket iväg en sten över den öde kyrkogården de stannat vid och skriker: ”Jag har gått igenom fyra år av förnedrande behandlingar för din skull, och jag tänker inte fortsätta.” ”Inte jag heller”, svarar Dora. Fabio backar lite. Dora sätter sig ner på en låg mur. Hon är plötsligt så trött, och vill gråta, men tvingar sig att fortsätta. ”Jag har släppt det där med stor mage och tanken på att barnet ska likna oss.” Fabio ser på henne. Han förstår inte. Dora har tårar i ögonen men ler också, ett vackert leende. Trots att det gör så ont utstrålar hon en hårdnackad vilja som är orsaken till att han blev förälskad i henne.
”Vårt barn finns redan, Fabio” Hon fäster blicken i fjärran. ”Det finns. Och det väntar kanske på oss.”