Det sista konstverket

Stockholm, 1965. När Knut kommer in i sin dotters lägenhet slår stanken emot honom. På bordet står tomflaskor och ölburkar och mitt på golvet ser han det lilla barnet som ligger i sin egen avföring, bredvid en solkig filt som hon sparkat av sig. Ögonen är uppspärrade men hon är så kusligt tyst och det enda han kan tänka på är att ta upp henne i famnen och viska tröstande ord till henne. Flickans mamma, hans dotter Johanna, ligger utslagen i soffan, halvnaken med en man som han inte känner igen. Utan att se sig om tar han med sig babyn och lämnar lägenheten.

Torpet, 1969. Knut ritar ännu ett rött kryss i kalendern. Lilla Hanna som tagit på sig sin finaste klänning, springer besviken ut till kojan som hon byggt med sin morfar. Varannan lördag ska hennes mamma hälsa på men det senaste halvåret har hon inte dykt upp en enda gång och hon svarar inte när Knut ringer. Han stannar till framför två inramade fotografier på byrån, Hanna på det ena och hennes mamma Johanna på det andra. De var så lika, samma leende och långa, brunlockiga hår. Men bilden av det lilla nakna spädbarnet som han en gång räddade skulle han aldrig glömma. Han hade inte varit den bästa föräldern själv åt Johanna, men Hanna skulle han ta hand om. Sent en kväll kommer Johanna dit med en berusad och våldsam man för att hämta sin dotter …

Nutid: När den världsberömda konstnären Hanna Stiltje avtäcker sitt senaste verk på Moderna museet går besvikelsen som ett sus genom publiken. I stället för de tavlor och statyer hon har blivit känd för, är allt hon visar en byrå som är sammanfogad av diverse bråte. Alla delarna är noga utvalda och bär på en egen historia som rullas upp, en efter en …