Flickan som var jag
Inbunden
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
Förväntas skickas under v.{{selectedProduct.ReleaseWeek}}
”Känslostarkt och gripande om att hitta sin plats i tillvaron.” BTJ
”Du ska veta att jag alltid älskat dig, fastän du aldrig var min att älska.” När Nells pappa yttrar de kryptiska orden på sin dödsbädd, väcks tusen frågor. Men hennes mamma är på väg in i demensens glömska, och de äldre systrarna har alltid haft en sval, närmast fientlig attityd till Nell. Gamla känslor av ensamhet och främlingskap väcks till liv, samtidigt som Nell börjar misstänka att något inte står rätt till i familjens förflutna ...
Trettiofem år tidigare. Kvinnan vet inte vart hon ska ta vägen. När barnet gråter drar hennes hjärta ihop sig som en knytnäve. Hon sneglar mot dörren, föreställer sig hur hon går ut genom den. Men hon vet att det är omöjligt, att ingen kommer att hjälpa henne, att det inte finns någon som skulle tro på henne. Hon har lärt sig vad konsekvenserna blir när hon berättar vad hon vet …
Barnet gallskriker nu och kvinnans hjärta bultar vilt. Hon tvingar sig själv att hålla fast vid hoppet om att någon en dag ska tro henne, och ställa denna oförlåtliga orätt till rätta.
Nutid. Nell lutar sig mot sin pappas sovande ansikte. ”Pappa?” Hon väntar på ett svar, men det enda som kommer är långsamma, ansträngda inandningar följt av tunna puffar av luft som väser genom hans torra läppar.
En sköterska ropar på en kollega i korridoren och Nell höjer blicken från sin pappas sjukhussäng. Hon förstår inte hur han kunnat bli så mycket sämre så snabbt. För bara några dagar sedan satt han i sin fåtölj hemma i barndomshuset och skojade med henne. Cancern hade gjort honom tunn men det fanns fortfarande en glimt i ögonen. Han var faktiskt mer livlig än hennes mamma, som blivit alltmer sluten sedan demensdiagnosen för fyra månader sedan.
Nell väcks ur sina funderingar av sin pappas röst. ”Nell?” Han fixerar henne med ögonen, och blicken har något både bekymrat och angeläget över sig. Hon ser hur han kämpar för att säga något. ”Jag vill att du ska veta att jag alltid har älskat dig, fastän du aldrig var min att älska.”
En kall ilning drar längs Nells rygg. Vad menar han?
Läs mer
Hannah Beckerman
Hannah Beckerman är en brittisk författare, skribent, radiojournalist och kritiker. Du var aldrig min är hennes tredje roman.
”Känslostarkt och gripande om att hitta sin plats i tillvaron.” BTJ
”Du ska veta att jag alltid älskat dig, fastän du aldrig var min att älska.” När Nells pappa yttrar de kryptiska orden på sin dödsbädd, väcks tusen frågor. Men hennes mamma är på väg in i demensens glömska, och de äldre systrarna har alltid haft en sval, närmast fientlig attityd till Nell. Gamla känslor av ensamhet och främlingskap väcks till liv, samtidigt som Nell börjar misstänka att något inte står rätt till i familjens förflutna ...
Trettiofem år tidigare. Kvinnan vet inte vart hon ska ta vägen. När barnet gråter drar hennes hjärta ihop sig som en knytnäve. Hon sneglar mot dörren, föreställer sig hur hon går ut genom den. Men hon vet att det är omöjligt, att ingen kommer att hjälpa henne, att det inte finns någon som skulle tro på henne. Hon har lärt sig vad konsekvenserna blir när hon berättar vad hon vet …
Barnet gallskriker nu och kvinnans hjärta bultar vilt. Hon tvingar sig själv att hålla fast vid hoppet om att någon en dag ska tro henne, och ställa denna oförlåtliga orätt till rätta.
Nutid. Nell lutar sig mot sin pappas sovande ansikte. ”Pappa?” Hon väntar på ett svar, men det enda som kommer är långsamma, ansträngda inandningar följt av tunna puffar av luft som väser genom hans torra läppar.
En sköterska ropar på en kollega i korridoren och Nell höjer blicken från sin pappas sjukhussäng. Hon förstår inte hur han kunnat bli så mycket sämre så snabbt. För bara några dagar sedan satt han i sin fåtölj hemma i barndomshuset och skojade med henne. Cancern hade gjort honom tunn men det fanns fortfarande en glimt i ögonen. Han var faktiskt mer livlig än hennes mamma, som blivit alltmer sluten sedan demensdiagnosen för fyra månader sedan.
Nell väcks ur sina funderingar av sin pappas röst. ”Nell?” Han fixerar henne med ögonen, och blicken har något både bekymrat och angeläget över sig. Hon ser hur han kämpar för att säga något. ”Jag vill att du ska veta att jag alltid har älskat dig, fastän du aldrig var min att älska.”
En kall ilning drar längs Nells rygg. Vad menar han?
Läs mer