Hemåt över isen

Hemåt över isen är en roman som på allvar griper tag i hjärtat! Här tar författaren Gunilla Linn Persson, som var med och skapade den älskade teveserien Skärgårdsdoktorn, dig med till en ö i skärgårdens yttersta havsband. Där lever femtiofemåriga Ellinor Ingman med sin gamla pappa på övervåningen. Hennes liv ställs på ända när ungdomskärleken Herrman Engström plötsligt återvänder till ön. Det blir inget enkelt återseende, för livet på ön genomsyras av gammalt hat, ouppklarad kärlek och minnet av det fruktansvärda som hände en vinternatt för hundra år sedan då några ungdomar begav sig hemåt över isen …

Vintern 1914. Det är dans i en stor loge på ön Tasslan, och ett tjugotal ungdomar svänger runt med rosiga kinder. Flickorna bär långa svarta kjolar och blommiga sjalar över axlarna, och pojkarna har vadmalsbyxor, vita skjortor och väst. En doft av lavendel fyller rummet.

Den söta Kyra Ingman lösgör sig från dansens virvlar och tittar ut genom ett litet fönster med handblåst, bubbligt glas. Det är isrosor på fönstret och Kyra blåser lite imma och putsar med handen för att se bättre. Så ropar hon, mitt i musiken: ”Werner. Se det snöar!”

Werner Engström lägger sin arm om Kyras midja. I fickan känner han ringen. Den tänker han ge till henne, men inte nu. Det börjar bli sent och de sju ungdomarna från ön Hustrun måste bege sig hemåt. Kyra ser orolig ut. Det har blivit så mörkt och vinden tar i. Man kan knappt se handen framför sig. Men Werner lugnar henne. Han är äldst och stolt över kompassen han fick när han konfirmerade sig. Dessutom är vägen hem rösad. De kan nästan dansa hem över isen …

Vintern 2013. Det är marsmorgon i Ellinor Ingmans kök på ön Hustrun. Det är ett gammalt kök, där tiden har stått stilla. I hörnet tronar en blåmålad vedlår och i fönstersmygarna står spriande plantor av röd paprika och gul tomat. Ellinor själv är en flärdfri kvinna i femtioårsåldern. Vacker om hon gjort minsta ansats, men här i skärgårdshavet finns ingen att göra sig till för. Ingen annan än gamla pappa på övervåningen.

Ellinor dukar en frukostbricka. Hon skär en tjock skiva av ett stort hembakat bröd med frasande skorpa. Brer rikligt med smör och lägger på ost i tjocka skivor. Ur skafferiet hämtar hon en burk med sylt. Den är hemgjord och på etiketten står: Svarta Hönans Smultronsylt. Sist häller hon upp en kapsyl whisky i ett selterglas och tar fram en isbit ur frysen. Inuti isbiten finns en liten blå blomma. En gurkört, som enligt gamla tiders munkar var livgivande. När isen smälter flyter blomman upp.

Med van hand balanserar Ellinor frukostbrickan uppför trappan. Längs väggen hänger svartvita inramade fotografier av allvarsamma män, kvinnor och barn. En av de unga kvinnorna ler, det är den söta Kyra Ingman – hon som begav sig hemåt över isen en natt för hundra år sedan.

Ellinor skjuter upp dörren till pappa Algots rum. Den knarrar, och låter precis som gubben Algot själv när han är på grinigt humör, vilket är mest hela tiden. Sedan han blev för gammal är det Ellinor som kör Algots båttaxi i skärgårdshavet, och idag har hon fått en ny körning. En Herr Mann – Algot är nästan döv och uppfattade inte riktigt namnet – ska hämtas vid ångbåtsbryggan på Tasslan.

Isen ligger på fjärden när Ellinor styr den bastanta grönmålade taxibåten mot grannön. Hon är påpälsad med skoteroverall och fårskinnsmössa. Det går knappt att se att det är Ellinor under alla kläder. Nu skymtar hon bryggan och en man som väntar. Det är något välbekant över gestalten, och plötsligt ser hon: Det är Herrman Engström! Ellinor brakar rätt in i bryggan. Hon darrar i hela kroppen …