Middagstimmen

Läraren och docenten vid Kiels universitet, Ingwer Feddersen, känner inte längre igen byn där han vuxit upp: ingen skola mer, inget bageri och ingen handelsbod. Inga storkar på kyrktaket, inga kor i hagarna och på fälten bara majs och vind, inga harar längre för jägarna att skjuta. Inpackade höbalar på de övergivna fälten. Hållplatser med sina busskurar för bussar som aldrig kommer. Ett naket landskap som ser skövlat ut. Inget vackert så långt ögat når. Som om en hel värld bara hade försvunnit. En värld befolkad med fåglar, blommande kastanjer och silverpopplar, raps och maskrosor, med svartbrokiga kreatur,  den finns inte längre ... Men beständig är ändå Marret Feddersen som springer omkring i byn i sina vita klappertofflor och med ett slitet Vakna!- häfte från Jehovas vittnen i näven. Hon knackar aldrig på, utan tar alltid bakdörren till de hus hon besöker under sina dagliga rundor i byn. Om ingen är hemma sätter hon sig vid köksbordet och gnolar en melodi, medan hon ritar några blommor eller djur i något block, ibland dricker hon ett glas vatten. Om någon är hemma bjuds på choklad, öl eller cigaretter. Hon går gärna in i ladugårdarna också eller i verkstäderna också. Ibland skrämmer hon slag på folk när de inte är beredda på hennes ankomst. Det händer att hon stämmer upp i en melodi, gärna en schlager. Men vem är far till barnet hon bär på …?På värdshuset står fortfarande gamle Sönke Feddersen bakom sin bardisk på Feddersens värdshus, envis som ett flyttblock. Iklädd svarta byxor av bredrandig manchester. För honom är Ingwers vägval obegripligt, hur kan man lämna femton hektar land och ett värdshus för att kura bakom boktravar och dammiga papper? Ingwer flyttade från byn för länge sedan, men återvänder nu äntligen. Han har fortfarande något att ställa till rätta ...