Säg inget om Lydia

”Lydia är död.” Så börjar den här romanen. Sedan förflyttas vi tillbaka i tiden och får kika in i det idylliska huset vid sjön. Vi lär känna familjemedlemmarna och deras hemligheter. Och undan för undan uppdagas det som ledde fram till den ödesdigra natten då Lydia försvann. Vad var det egentligen som hände?  

Det är morgonen den 3 maj 1977, och de vet inget ännu. I köket sitter lillasyster Hannah tyst på sin stol och mosar flingorna i frukostskålen, medan hennes äldre bror Nath gäspar stort och drömmer om college. Deras pappa James är redan på väg till jobbet, och på övervåningen öppnar Marilyn sin dotters dörr och ser sängen Lydia inte har sovit i. För en sekund sluter hon ögonen. När hon öppnar dem igen kanske Lydia ligger där, med täcket uppdraget över huvudet och hårslingor som sticker fram. Föräldrar får inte ha favoriter, men Lydia är sin mammas ögonsten. Marilyn ler vid tanken på sin dotter, men när hon öppnar ögonen igen är sängen fortfarande lika oförklarligt tom.

Det tar flera dagar innan man upptäcker en roddbåt som driver runt på sjön, och ytterligare tid innan polisen hittar Lydia. Sedan sker allt som i en dimmig mardröm.

Efter begravningen stänger Marilyn in sig i sin dotters rum. Det luktar fortfarande som Lydia, och hon är säker på att någonstans i det här rummet finns svaret på vad som hände. Varför hennes skötsamma tonårsdotter plötsligt bara försvann en natt. Och allt det andra. Varför flickorna som Lydia alltid sagt var hennes vänner berättade i polisförhören att de inte ens pratat med henne på flera år.

Marilyns blick faller på den prydliga raden med dagböcker i bokhyllan och med darrande hand drar hon fram den senaste, 1977. Den första sidan hon slår upp är tom. Så tittar hon på kvällen då Lydia försvann. Där står ingenting. Hon bläddrar fram och tillbaka, men varenda sida är tom. Hon drar ut 1976. 1975. 1974. Sida efter sida är blanka. Hon bläddrar sig hela vägen tillbaka till den allra första dagboken. Inte ett ord.

Vem var Lydia egentligen?