”Förstod inte mamma att hon genom sin frenetiska fixering vid min gryende sexualitet bidrog till att sexualisera mig? Eller uppfattade hon att jag redan var sexualiserad, och anade varför?”

1975. En flicka är sexton år gammal och hennes mamma är rädd för henne. Mamman står i köksfönstret och spanar efter sin dotter om dagarna. Frågar ut henne om kvällarna. Gråter och skriker tills pappan kommer hem och säger: ”Låt flickan vara.”

Men pappan ser inte sin dotter i ögonen. Går undan från sin hustrus hysteri. Smiter i väg.

Flickan räknar upp alla skäl till att modern inte behöver vara rädd. Det går bra för dottern i skolan. Hon är duktig på friidrott. Hon festar inte på helgerna utan sitter hemma med sina två bästa väninnor.

När det inte räcker drivs flickan till slut ut ur huset. Mot just det som modern fruktar; fester och pojkar, drömmar och fantasier.

Men sexdebuten blir inte alls som flickan tänkt sig. För att försöka ta kontroll över händelsen skriver hon om den i sin dagbok. ”Kära dagbok! Här ska det stå. Det som ingen glömmer, för ingen glömmer första gången.”

Flickans mamma väcker henne mitt i natten. Hon står vid sin dotters säng och hulkar. Hon har läst dagboken. Låtit sin man, flickans pappa, läsa också – och nu är han borta. Försvunnen ut i svarta natten.

Det är flickans fel. Att pappan dricker sig full den natten. Att mamman slänger igen dörren i ansiktet på sin dotter.

Eller … Vems är skulden, egentligen? Vad är det för brott som har begåtts?

Flera år senare, efter oceaner av avgrundslik ensamhet, börjar den vuxna kvinnan skriva igen. Inte dagbok, utan romaner. Och en mening får henne att svimma.

När hon vaknar upp ser hon att hon skrivit något helt annat än det hon tänkt skriva.

Det blir början på författarinnans detektivarbete. Hon lägger pusslet och ser det flickan inte såg …