Författaren och juristen Emmelie Ugglas psykologiska thriller För evigt glömd är första delen i spänningsserien Ödeslinjer. För Månadens Bok berättar hon om idén, sin dolda talang och vilka personliga erfarenheter hon använder i sitt skrivande.

 

Hur skulle du beskriva För evigt glömd? 

- För evigt glömd är spänning som jag har hoppas griper tag om läsaren och stannar kvar även efter att boken är slut. Den handlar både om familjehemligheter, svek och jakten på sanningen innan tiden rinner ut.  

 Allt börjar med att Claras podd av misstag blir viral strax efter att hon fått veta att hon har sex månader kvar att leva. Snart lägger hon sin sista tid på att, tillsammans med sin pappa, gräva i en härva av falska dödförklaringar.  

Hur fick du idén till boken? 

- Felaktiga dödförklaringar innebär att någon dödförklaras i folkbokföringen trots att de lever. För några år sedan var det flera privatpersoner som kom på att man kunde missbruka dödsbevis genom att helt enkelt låta dödförklara personer som man ogillade.

De falska dödsbevisen uppmärksammades i media och jag drogs in i egenskap av min roll som jurist vid Socialstyrelsen. Det gick helt enkelt inte att motstå att väva in problematiken i en roman. Sedan handlar den här boken så klart om så mycket mer än bara falska dödsbevis.   

Du har tidigare gett ut spänningsromanerna Bortförda och Älskarinnan under namnet EP Uggla. Varför har du bytt till Emmelie nu? 

- Eftersom jag både skriver spänningsromaner och böcker för ungdomar och unga vuxna, har det genom åren ibland uppstått viss förvirring kring vad man kan förvänta sig av mig som författare – är det fantasy eller spänning? Nu när jag inleder en ny spänningsserie kände både jag och förlaget att det var den perfekta tidpunkten att tydliggöra skillnaden mellan mina olika genrer. 

Framöver kommer jag att heta E.P. Uggla när jag skriver för unga läsare och Emmelie Uggla när jag skriver spänning för vuxna. På så sätt blir det enklare för läsarna att hitta rätt och veta vilken typ av berättelse som väntar dem. 

Clara i För evigt glömd driver en podd. Hade du velat lyssna på den om den funnits på riktigt?  

- Det skulle jag absolut! Jag tycker det är spännande att följa människor som förändrar sina egna och andras liv. Sedan måste jag dock erkänna att jag lyssnar mer på ljudböcker än på poddar.   

Clara får sex månader kvar att leva. Om du fick samma besked – vad hade du gjort? 

- Kanske är det väntade svaret att jag skulle göra samma sak som Clara, men faktiskt inte.  

Jag var precis klar med första utkastet till boken i höstas när jag fick veta att en nära vän hade diagnosticerats med bröstcancer. Någon vecka senare kom hon hem till mig. Jag gjorde pizza medan hennes och mina barn spelade tevespel i vardagsrummet. Jag funderade på något så dumt som hur jag skulle få ur mig vad min bok handlade om när hon berättade vad hon tänkte på mest. ”Tänk om min son snart inte har en mamma.” 

Det är en ofattbart hemsk tanke. Att behöva berätta för sina barn och hantera deras rädsla. Att veta att allt faktiskt inte kommer att bli bra.    

Allt har gått över förväntan för min vän. Men jag har inte kunnat släppa tanken på vad hon sa. Just det gör att jag faktiskt inte tror att mina sista månader skulle handla om självförverkligande på samma sätt som Clara. Sannolikt skulle jag låta min sista tid handla om mina barn och min familj i ett försök att göra allt lättare för dem.  

Varför är just familjehemligheter så effektiva i spänningsromaner? 

- Spännande fråga! Kanske handlar det om att familjehemligheter inte bara kan tänkas forma de inblandades liv utan även deras personligheter. Hemligheten blir helt enkelt en del av karaktärernas kärna.  

Finns det något i ditt eget liv som du märker ofta smyger sig in i dina berättelser, medvetet eller omedvetet? 

- Alldeles för mycket. Det kan vara allt från en upplevelse jag haft – som Claras lösögonfransar i direktsänd teve – till jobberfarenheter eller emotionella erfarenheter. I den här boken smög sig rent av min pappa in.  

Du är ju även jurist. Använder du dig något av de erfarenheterna när du skriver? 

- Jag har varit ganska dålig på att använda mina erfarenheter som jurist i tidigare böcker men tanken är att det ska bli ändring. Ärligt talat vet jag inte varför jag har undvikit det tidigare. En författares bästa tips är trots allt ”gräv där du står”.  

Om du tvingades bjuda hem en av karaktärerna på middag – vem skulle det bli? 

- Jag gillar verkligen Janne men tror ändå att jag skulle välja Clara eftersom jag gärna bjuder på pasta. Pasta skulle bara få Janne att peta surt i maten och att längta efter något rejält som kött och potatis.  

Vem skulle du absolut inte släppa in? 

- Det kan jag nästan inte säga utan att avslöja för mycket om historien  …  

Finns det någon karaktär som läsarna kommer hata, men som du själv gillar? 

- Oj, vad svårt. Jag förstår mina otrevliga karaktärer i den här boken men vet inte om jag faktiskt skulle gå så långt som att säga att jag gillar dem. Janne kan vara en rätt besvärlig person, men honom hoppas jag å andra sidan att läsarna ska lära sig att älska.  

Vilken känsla hoppas du att läsaren sitter kvar med när sista sidan är läst? 

- Jag hoppas att läsaren ska ha haft flera ”aha”-ögonblick och känna sig väldigt nöjd med upplösningen. Men jag hoppas också att läsaren ska vara lite upprörd och längta efter nästa del.  

Om Emmelie Uggla 

Född: Vinslöv i Skåne 

Bor: Nacka utanför Stockholm 

Familj: Två pojkar som snart fyller tio och tretton.  

Författare du alltid läser: Lisa Jewell och Mats Strandberg. 

Bok som gjort avtryck: Kanske fusk att ta facklitteratur, men Atomic Habits av James Clear 

Vill läsa härnäst: Skyddsjakt av Frida Ajo 

Beskriv dig själv med tre ord: Entusiastisk, kreativ och läsglad 

Dold talang:  Jag skriver musik (på en väldigt oprofessionell nivå) och klättrar. Jag blev också nyligen påmind om att jag kan dansa en lite småusel kosackdans. 

Motto: Every setback is a setup for a comeback (förlåt för engelskan).