Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril är det äkta paret bakom pseudonymen Lars Kepler som bl a skrivit succéerna om kriminalkommissarie Joona Linna. För Månadens Bok berättar de om nya Sjömannen, sitt samarbete och varför de skriver så läskigt. 

Hur fick ni idén till Sjömannen?

- Genom åren har vi samlat på oss berättelser som inte hittat sin hamn i några av våra böcker – trots att de hört till det bästa vi skrivit. Men förra året återvände en berättelse till oss när vi satt och pratade en sen kväll. Den handlar om en man som tvingas utföra ett beställningsmord för att rädda livet på sin son. När vi nästa dag började utveckla den blev vi så där febrigt passionerade som man kan bli när en hel värld kristalliseras inför en.

- Det roliga var att den här kreativa störtfloden drog med sig ytterligare fem spänningsberättelser som legat i dvala. Alla berättelser i Sjömannen hör till vårt Kepler-universum (men utan Joona och Saga) och har samma mörker, samma hjärta och våldsamma händelseförlopp.

"den frågan önskar vi att vi fick oftare ..."

Sjömannen innehåller sex berättelser. Varför valde ni att skriva kortromaner?

- Egentligen skulle vi nog säga att vissa är korta romaner medan andra är mer att betrakta som noveller. Skälet till formatet är att vi vill framhäva det unika i berättelserna på det bästa och mest effektiva sätt vi förmår. Vi brinner för att gå brant in i spänningen och hålla oss så tätt intill karaktärerna att man känner värmen från deras kroppar och hör hjärtats snabba slag i bröstet.

- Vi ser Sjömannen som ett slags bonus till våra läsare, en läcker förrätt medan vi skriver på huvudrätten: nästa Joona Linna-bok.

Vilken karaktär i Sjömannen tycker ni mest om och varför?

- Man skapar förstås djupa band med alla karaktärer under skrivprocessen, men en som vi kanske är lite extra förtjusta i är Bianca Rigby i kortromanen Sjömannen. Hon är en true crime-journalist som kommer en seriemördare på spåret. Det är något så rörande med hennes privata ensamhet kontra hennes drivna, roliga och övermodiga persona som journalist.

Ni skriver ju väldigt läskigt. Varför dras ni till det otäcka? Har ni någon gång funderat på feelgood?

- Vi skriver om ondska och våld för att vi hatar ondska och våld. Det är helt enkelt vårt sätt att hantera hur verkligheten ser ut. Vi människor är i stånd att göra de mest kärleksfulla och osjälviska handlingar man kan tänka sig – men också de grymmaste och mest ohyggliga. Mänsklighetens svårfångade natur är nog det som driver oss som författare. Ingen av oss vet på förhand vem man blir i extrema situationer.

- Vi skulle gärna skriva feelgood, det verkar vara mycket trevligare research än i vår genre. Men vi är nog inte riktigt den sortens författare.

"vi bytte namn för att omskapa oss själva och bli de människor vi vill vara"

Ni hade ju ett väldigt uppskattat sommarprogram i P1. Vad har ni fått mest kommentarer om efteråt?

- Många tyckte om vår kärlekshistoria, att vi har vi känt oss så lyckliga trots att vi tidvis har haft det ganska svårt – och många har känt en samhörighet med att vägra ge upp våra drömmar om att få uttrycka sig konstnärligt.

Vilka olika roller har ni i skrivandet?

- Vi försöker att dela på allt arbete jämlikt och rättvist och så mycket som möjligt utnyttja det faktum att vi seriekopplar två kreativa hjärnor.

Finns det någon av era böcker ni önskar att ni hade kunnat skriva om i efterhand?

- Nej, vi tycker om hur våra karaktärer förändras med tiden på grund av allt de har varit med om. Det är ett privilegium att få skriva en serie, att vi har fått möjligheten att följa Joona i över sextusen sidor vid det här laget.

Ni har båda bytt namn, varför gjorde ni det?

- Vi tror att det är ett sätt att omskapa sig själv, att börja om och kunna säga till sig själv att: från och med nu är jag den människan jag vill vara och faktiskt känner mig som.

Ni ger intryck av att vara väldigt samspelta. Vad är det ni inte kommer överens om? 

- Vi är väldigt samspelta, men det är klart att det finns saker där vi skiljer oss åt. För oss är det avgörande att vi har ett evigt pågående samtal, ett samtal som får oss att förstå varandra och oss själva på ett allt djupare plan. Om man kan erkänna och samtala om sina misslyckanden och tillkortakommande med varandra blir missförstånd och plötsliga konflikter inte längre så farliga.

Vilken fråga önskar ni att ni fick oftare?

- Kanske frågor kring vårt skrivande, om balansen mellan oavbruten spänning och komplexa karaktärer, om hur vi för varje kriminalroman skräddarsyr en helt ny dramatisk struktur. Vi tycker att deckargenren är så oerhört rik och varierande och tror inte att det vore fel att ibland tillkänna den en djupare roll än älskad underhållning.

Vad gör ni när ni inte skriver?

- Läser, lagar mat och umgås med våra barn. Förut konsumerade vi oerhörda mängder film men nu för tiden är vi lite mer sparsmakade. Vi prioriterar ofta att bara sitta tillsammans och prata om livet och framtiden.

Om ni inte var författare, vad skulle ni vilja jobba med då?

- Om vi inte fick arbeta konstnärligt överhuvudtaget skulle vi nog vilja försöka skapa ett bättre samhälle.

Om Sjömannen var en drink, vilken skulle den vara?

- En Margarita med både salt och chili på kanten, så syrlig och stark att hjärtat slår några extra tunga slag innan man spricker upp i ett stort leende.

Alexander Ahndoril

Född: 1967

Bor: Stockholms innerstad

Familj: Hustru Alexandra och tre vuxna döttrar

Författare du alltid läser: jag vet inte, jag återkommer ibland till Joseph Conrad och Cormac McCarthy och jag längtar efter nästa Donna Tartt.

Bok som gjort avtryck: I väntan på barbarerna av JM Coetzee

Vill läsa härnäst: I vår privata lilla läsecirkel har vi Alex Schulmans 17 juni på tur, Hans Gunnarssons Den smala lyckan, Sara Gordans Natten och Carl-Johan Vallgrens Din tid kommer, med flera.

Beskriv dig själv med tre ord: kreativ, passionerad och lättrörd

Dold talang: Talang vet jag väl inte, men jag är en självutnämnd (och ibland irriterande) världsförbättrare. Jag kan inte låta bli att börja omskapa det jag ser, antingen rent praktiskt eller bara i min hjärna: Det kan vara blandaren i badrummet, en koreansk maträtt eller den svenska historieskrivningen.

Motto: Jag har inget färdigt motto, men Sigrid Undset lät sin romanfigur Kristin Lavransdotter tänka att det alltid finns mer att förlora. Det är sant och jag skulle vilja ta med mig det, men vända det till något mer positivt: Ta tillvara på din priviligierade tillvaro som ditt liv här och nu ändå innebär ... Eller som Bellman skrev: Drick ur ditt glas se döden på dig väntar ...

Alexandra Coelho Ahndoril

Född: Helsingborg, 1966

Bor: Vasastan, Stockholm

Familj: Man, tre döttrar

Författare du alltid läser: Karl Ove Knausgård, Donna Tartt, RM Rilke, Göran Sonnevi.

Bok som gjort avtryck: Vi har en läsecirkel, bara Alexander och jag och vi läste nyss Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset. Det var en makalös upplevelse, en bok som verkligen slog mig till marken. Jag tänker fortfarande på den flera gånger om dagen.

Vill läsa härnäst: Har en enorm trave i vårt arbetsrum med böcker som vi ska läsa i vår bokcirkel. Där finns allt möjligt som vi är sugna på att läsa, från Alex Schulmans senaste roman 17 juni, via Stefan Lindbergs Splendor till Homeros Odysséen – en berättelse som vi är nyfikna på att läsa om så här ett par decennier senare i livet.

Beskriv dig själv med tre ord: Optimist, drömmare, lojal.

Dold talang: Jag har sjungit väldigt mycket i mitt liv, från kyrkokör till blues- punk- och jazzsammanhang, men också tillsammans med Alexander som spelat gitarr, både våra egna låtar och andra.

Motto: Vet inte om det är ett motto, men det är något jag längtar efter: Internationell solidaritet.

LÄS OCKSÅ:

Johan Theorin

Camilla Läckberg

Silvia Avallone