Kommissarie Johan Axberg känner sig yr och illamående. Det här är bland det värsta han varit med om. Pojken framför honom på köksgolvet sträcker sig mot sin döda mamma med blicken hos en som drunknar. Hans ben är fixerade i skräddarställning och kroppen blir tung som en sten när poliserna bär ut honom.
Kvart i ett denna novembersöndag tog Johan emot samtalet från ledningscentralen: Kvinna huggen i bröstet. Tjugo minuter senare parkerade han utanför den gula tvåplansvillan i Kåbo, ett av Uppsalas mest välbärgade områden. Samma kvarter där hans sambo, Nathalie Svensson, bodde när hon var gift och där hennes barn fortfarande bor varannan vecka.

Kvinnan, skådespelerskan Helena Melvinder, låg på rygg på golvet, iklädd en vit morgonrock. Huden var blek som smältande snö och blodet skrek rött över hela henne med stänk över köksön, kylskåpet och på väggen ända upp till taket.

På golvet, i meditationsställning, satt hennes son, Elias. Vid köksbordet satt mannen som larmat, Benny Huldt. Elias är sjutton år och har Downs syndrom och Benny är hans kontaktperson.

Snart uppdagas det att Helena tidigare sökt hjälp hos psykologen Nathalie Svensson för Elias våldsamma tendenser. Det faktum att Elias var blodig, krampaktigt höll i sin mamma, vägrade släppa taget och hade mycket svårt att berätta om vad som hänt har redan gjort att han är misstänkt som gärningsman. Nu ökar misstankegraden ytterligare.

Men är Elias verkligen kapabel att mörda? Kan det i stället vara någon av Helenas älskare som känt sig förfördelad, eller är det Elias pappa som velat lägga vantarna på Helenas förmögenhet? Frågorna är många, men svaren få och den enda konkreta ledtråd de har är den träfigur som Elias täljer på, som tros föreställa mördaren. I takt med att den växer fram dras snaran runt mördaren åt ...