Tosseboda, 12 oktober 2018. Solens sista strålar lyser på Tossebodas vita stenkyrka från sjuttonhundratalet och Dagmar Isander drar scarfen tätare kring kappkragen. Varje månad den tolfte brukade hon lämna en ros på sin systers grav men aldrig skulle hon vänja sig vid att se hennes namn inristat på gravstenen. Ylva Isander blev brutalt mördad för tjugo år sen men omständigheterna kring hennes död har alltid varit höljda i dunkel och gärningsmannen går fortfarande fri.

Mörkret smyger sig på och när Dagmar lämnar kyrkogården får hon en kuslig känsla av att hon är iakttagen, vilket hon också är ...

Som åklagare har hon accepterat att alla frågor inte kan få svar. Men hennes pappa Kurt har aldrig kunnat släppa tanken på att hitta något som poliserna missat i sin utredning, ett bevis eller en ny ledtråd som kan ge någon sorts förklaring till varför hans dotter inte längre lever. Och nyligen har trakten skakats av ännu ett dödsfall. Dagmars kusin Lisen, som umgicks med Ylva och några andra ungdomar som var i fokus under polisutredningen, har omkommit i en våldsam eldsvåda.

Händelsen river upp gamla sår och får Kurt att plocka fram några gamla VHS-kassetter med inspelningar från en teaterrepetition som Ylva och Lisen höll på med strax innan mordet. Dagmar har sett inspelningarna tillsammans med Kurt många gånger förut, men nu upptäcker hon något som faktiskt kan vara värt att kontakta polisen för …

Samtidigt undersöker en journalist från trakten det kalla fallet i hopp om att hitta nya ledtrådar kring Ylvas död. Tillsammans med Dagmar börjar han ställa frågor till byns invånare. Med åren kan lojalitetsband ha förändrats och kanske någon vill berätta mer idag än på nittiotalet? Snart sker ännu ett dödsfall och det står klart att någon i bygden är beredd att göra vad som helst för att sanningen aldrig ska komma fram ...