”Kommissarie Lockyer?” Kvinnorösten låter ihålig, och märkligt bekant. En kort stund tycker Lockyer att han känner igen den och håren reser sig i nacken medan han betraktar sin spegelbild i fönsterglaset och konstaterar att han behöver en god natts sömn. På frågan vem han talar med får han svaret: ”Det är Hedy. Hedy Lambert.” Lockyer blir tyst så länge att den unga kriminalassistenten, Gemma Broad, som är hans enda kollega på avdelningen för ouppklarade brott i Wiltshire, nyfiket tittar upp från sin dator.

”Jag behöver träffa dig, kommissarie Lockyer.” säger kvinnan med torr, men ändå lite darrande röst. ”Det är viktigt. Det … Det kan vara brådskande. Kanske. Det gäller det som hände. Det gäller Harry Ferris."

Lockyer biter ihop käkarna medan Broad uppmärksammar att han behöver något att anteckna med och kastar till honom en penna. Han klottrar ner adressen, trots att han mycket väl känner till den. Eastwood Park-fängelset. Det har gått fjorton år sedan han satte Hedy Lambert bakom galler, och där har hon blivit kvar sedan hon dömdes till tjugo års fängelse. Det är straffet för kallblodigt, överlagt mord.

Trots att det var Lockyer som listade ut motivet har han alltid haft svårt att tro att Hedy Lambert verkligen är skyldig. Därför går han med på att besöka henne. Ändå kommer det hon då berättar som en chock. Mordoffret Harry Ferris har dykt upp – i högsta grad levande.

Men kanske har det gamla fallet blivit alltför personligt? Såväl hemma i sitt fallfärdiga hus med ständigt pågående renovering och under de täta besöken på föräldrarnas bondgård är Hedy Lambert ständigt i Lockyers tankar. Är det möjligt att han blir manipulerad? Kanske borde vissa saker förbli begravda …