”Det var aldrig ett alternativ att inte skaffa barn med min man …?” Olivias röst är hes. Hon harklar sig. Hon kan inte förstå att det är sant. Hon har precis fått veta att barndomsvännen Kattis har en dotter ihop med Olivias man Jonas. ”Jag vet inte vad jag ska säga, jag  …” Kattis protesterar inte. Det här händer verkligen. Olivia försöker överrösta ljudet av sina egna hjärtslag. Kattis har ljugit för henne i sex år.  I sex år … Alla dessa år som Olivia har gråtit sig till sömns. Alla gånger hon valt att tro på Jonas när han klamrat sig fast vid henne och sagt att han älskar henne. Hur hon gång efter annan rättfärdigat sitt beslut att stanna … Hon hade kunnat lämna honom.

När de träffades många år tidigare var Jonas drömmannen – charmig, beundrad och förälskad i henne. Han var snygg, omtänksam och generös. Hon föll handlöst för honom. Men den perfekta ytan visade sig vara en illusion, och kort efter bröllopet sprack fasaden.

Under hela deras äktenskap har han behandlat henne som skräp, förnedrat henne och våldfört sig på henne. Ljugit för henne. Och sedan det största sveket av alla: att skaffa barn med Kattis, Olivias bästa barndomsvän.

Nu hotar Jonas dessutom med att ta tvillingarna från Olivia. Den enda familj hon har kvar. Det känns som en avgrund öppnar sig bara vid tanken på att Dante och Aron skulle flytta hem till Jonas och Kattis. Det får bara inte hända. Det kan väl inte hända? 

Sorgen över sveket – och alla år då hon stått ut – förvandlas till en brinnande lust att ge igen. Jonas förtjänar att bli rädd. Lika rädd som hon har varit.

Olivia blir besatt av att hämnas. Och hon vet hur det ska gå till …