Allhelgonaafton, Westerstads kyrkoruin. ”Det var därinne, på allhelgonaafton 1679, som kyrkoherde Olof Nicolai mördades vid altaret i sin egen kyrka” Guiden gör en paus och pekar mot ruinen som ruvar i mörkret, platsen för det brutala mord som sägs ha begåtts av Herr Wilhelm, den adelsman som då ägde slottet, och som senare kommit att kallas Nattjägaren.

Ännu anar inte ungdomarna som samlats för att gå en spökvandring kring kyrkoruinen att platsen än en gång kommer att drabbas av ond bråd död denna dimhöljda allhelgonakväll. Inte heller att trakten snart kommer att drabbas av än fler brutala dåd …

Slottet. Kriminalinspektör Leo Asker kör upp genom allén mot slottet som ligger i närheten av kyrkan och ser sin styvfar, som är advokat, på stentrappan. Han ser orolig ut.

Slottet ägs av två klienter till styvfadern, syskonparet Hector och Cassandra Cronier, vars föräldrar rånmördades här på det ensligt belägna slottet allhelgonahelgen 1993. Det enda som stals i samband med mordet var ett föremål av järn, en ansiktsmask, som sägs ha tillhört Herr Wilhelm, den så kallade Nattjägaren.

Nu, efter det våldsamma dödsfallet på allhelgonaafton, har advokaten gjort ett lika märkligt som skrämmande fynd här på slottet. Är det Nattjägarens mask?

Polishusets källare. Leo och hennes kollegor på Avdelningen för förlorade själar ställs inför en svårlöst gåta när de försöker ta reda på hur händelserna i det förflutna – och järnmasken – hänger samman med de våldsbrott som sker nu, ett efter ett … Kommer de hinna ta reda på sanningen innan avdelningen läggs ner?